Aristoteles och rättvisan 361 och förekomsten av vissa svårbemästrade åtminstone skenbart motsägelsefulla uttalanden på de olika ställen, där filosofen mer eller mindre utförligt behandlar spörsmål om rätt, rättfärdighet och rättvisa. En fastare grund för försök att komma till rätta med dessa svårigheter lades först i modern tid; som huvudarbete i fråga om identifikation, äkthetsprövning och datering av de aristoteliska skrifterna kan alltjämt betecknas W. Jaegers bok »Aristoteles, Grundlegung einer Geschichte seiner Entwicklung» från 1923 (Berlin). I ett för bedömningen av Aristoteles’ rättsfilosofiska verksamhet betydelsefullt hänseende gjorde Jaeger slut på en långvarig debatt: han bragte den slutliga bevisningen för att den s.k. endemiska etiken verkligen hör hemma i Aristoteles’ produktion. Insatta i det tidsperspektiv på Aristoteles’ alstring som i huvudsak accepterats i den nyare forskningen kan vissa av de motsägelser som berett svårigheter också upplösas. Det gäller bl.a. svårförenliga uttalanden om förhållandet mellan naturrätt och positiv rätt och mellan skriven och oskriven lag i å ena sidan olika delar av Aristoteles’ Retorik, å andra sidan hans främsta etiska och rättsfilosofiska arbete. Den nikomachiska etiken. Det finns nu goda skäl för att betrakta den nikomachiska etiken som det aristoteliska tänkandets slutprodukt, medan de uttalanden i Retoriken som tycks strida mot tankarna i Etiken representerar tidigare och mindre genomarbetade ställningstaganden. Den nikomachiska etiken anses av den moderna forskningen ha tillkommit under Aristoteles sista utvecklingsskede, de tolv år — 335—323 f.Kr. — då han grundade och ledde Lykeion i Athen och då han slutligt frigjorde sig från Platons idélära och utvecklade sin syn på etiken och politiken som vetenskaper, där matematikens stränga bevisföring kommer till korta och där man i stället måste arbeta med common sense, erfarenhet och de upplystas samfällda mening somkriterier för resonemangens giltighet.^ 3 I det följande kommer framställningen att så gott som uteslutande grunda sig på Den nikomachiska etikens femte bok, som är sedes materiae för Aristoteles’ behandling av rättsfilosofins och rättvisans problem. Den eudemiska etikens fjärde bok är ordagrant identisk med femte boken i det större etiska verket. 4 Den nikomachiska etikens femte bok består av elva kapitel av varierande längd. I det första kapitlet diskuterar filosofen frågan omrättfärdighet och ® Se särskilt E. M. Michelakis: Das Naturrecht bei Aristoteles (urspr. grekisk text i Festskrift till K. Triantaphyllopoulos, Athen 1959, omtryckt i tysk översättning i Zur griechischen Rechtsgeschichte, hrsg v. E. Berneker, Darmstadt 1968, s. 146 ff.), särskilt s. 150 f., 156 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=