Aristoteles och rättvisan Av Professor Stig Strömholm 1 Det kan knappast råda någon tvekan om att bland alla de tänkare från tiden före den moderna rättsvetenskapens födelse på 1100-talet som ägnat sig åt rättsteoretiska problem Aristoteles är den mest fruktbare och mest inflytelserike. Samtidigt hör han till dem som just på grund av bredden och rikedomen i hans rättsfilosofiska insatser genomgått de största och mest svåranalyserade omarbetningarna och förändringarna; på visst sätt komhan genom sin bredd att tidigt bli en del av den s.a.s. anonyma intellektuella mylla ur vilken andras idéer och lösningar växte fram. Det är egentligen framför allt under ett jämförelsevis kort skede, nämligen Thomas av Aquinos blomstringstid, som Aristoteles’, rättsfilosofi i hela sin vidd namneligen föres fram som en förebild.^ I övrigt har den aristoteliska rättsfilosofin oftare fått tillhandahålla fragment eller enstaka tankegångar åt den senare diskussionen. I handbokslitteraturen på det rättsfilosofiska området är det främst två element i Aristoteles’ omfattande behandling av rättsteoretiska problem som har skjutits i förgrunden, nämligen dels hans utläggningar om en naturlig rätt, i vissa hänseenden överordnad den positiva rätten, dels den berömda distinktionen mellan fördelande rättvisa (justitia distrihutiva) och den rättvisa i utbytesförhållanden {justitia commutativa), vars syfte är att tillse att prestation och motprestation i omsättningen av varor och tjänster är ungefärligen likvärdiga.^ 2 Ett av skälen till att Aristoteles’ rättsfilosofi så förhållandevis sällan kommit att utvecklas i sin fulla bredd är otvivelaktigt dess oöverskådlighet * Se M. Villey: Philosophie du droit, Paris 1975, s. 126 ff. 2 Ur den moderna handbokslitteraturen, se t.ex. K. Rode: Geschichte der europäischen Rechtsphilosophie, Diisseldorf 1975, s. 36 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=