Alvar Nelson 358 svensk rätt. Detta kan tyda på att motsättningarna mellan principerna i fråga om straffansvaret vid rus har överdimensionerats. Så torde emellertid icke vara fallet. Snarare är det väl så, att tillämpningen av undantaget skett med varsamhet. Kvar står motsättningen mellan två system för det straffrättsliga ansvaret: 1) De allmänna reglerna om uppsåt och vållande skall fullt ut tillämpas på straffbelagda gärningar, som förövats under rus. 2) Möjlighet att utvidga straffansvaret utöver det verkliga uppsåtet (och oaktsamheten) bör bevaras. Denna motsättning har nyligen aktualiserats i Norge där Straffelovrådet i en utredning om straffrättslig otillräknelighet och straffrättsliga särreaktioner har föreslagit möjlighet att medgiva straffrihet vid rus, när särskilda skäl talar för det, men eljest i lag bestämt angiva, att domstolarna skall bortse från berusningen vid bedömningen av uppsåtskravet, dock icke i fråga om fristående subjektiva rekvisit. Dessutom förordar rådet, att detta skall gälla oavsett om ruset har nått till »medvetslöshet» eller ej.^® Endast en ledamot av rådet hävdade att de allmänna principerna om tillräknelighet och skuld skulle gälla även i fråga om gärningar, som begåtts under rus.®^ Efter barnvagnsmålet står jag säkert på den ståndpunkt, som kräver upprätthållandet av allmänna principer om krav på uppsåt (eller oaktsamhet) som förutsättning för straffansvar vid rushandlingar. Jag finner detta vara desto mera angeläget som Riksåklagaren i nämnda mål uttalat: Bestämmelsen om straffansvar vid självförvållat rus bör enligt min mening vara så att tillämpa, att bevisning icke behöver förebringas angående i vad mån rus må ha inverkat på den tilltalades uppsåt; sådan bevisning torde för övrigt knappast kunna förebringas annat än genom rättspsykiatrisk undersökning. Denna ståndpunkt, som torde vara gällande rätts, kan uttryckas så, att uppsåt fingeras. Jag kan icke föreställa mig, att någon rättspsykiatrisk undersökning kunde ha lett till annan bedömning av den man, som i berusat tillstånd varit av den uppfattningen, att han funnit en honom tillhörig barnvagn. Norges Offentlige Utredninger 1974: 17, s 66—71. Dissidenten var professorn Johs. Anden^-s (jfr not 3), som vid Uppsala universitets 500-årsjubileum kreeras till hedersdoktor vid Juridiska fakulteten, där föremålet för denna festskrift år 1969 har mottagit samma grad. Andenses redovisar i betänkandets bilagor, s. 161—185 principiella synpunkter på reglerna om otillräknelighet och ger en översikt över motsvarande regler i engelsk och amerikansk rätt (om straffansvaret vid rus, se s. 166, 176—177 och 183—184). I själva betänkandet lämnas en redogörelse för gällande rätt i Danmark (s. 20), Finland (s. 28 och 30), Norge (s. 48—50) och Sverige före NJA 1973 s. 590 (s. 35).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=