Ansvar utan skuld? inflytandet i domstolarna någon gång lett till att åtalet har ogillats därför att betingelserna för ansvar icke har ansetts styrkta. Frågor om straffansvar för ruspåverkan i farlig verksamhet har fått sin lösning i särskild lagstiftning, även den till någon del styrd av alkoholpolitiska hänsyn. Även om frågan om straffansvar vid rus har dryftats med utgångspunkt från påverkan av alkohol, uppmärksammades det för länge sedan, att motsvarande påverkan kunde åstadkommas med läkemedel och narkotika. Medan våra alkoholvanor ger oss en — ibland bitter — lärdom omhur vi påverkas och på så sätt förmår oss att anpassa oss till individuell tolerans eller att avstå från starka drycker, har vi icke samma erfarenhet av övriga berusningsmedel. Därtill kommer, att det är ytterligare svårt att bedöma arten och styrkan av de narkotiska medel, som tillhandahållas på den illegala marknaden. Frågan, när berusningen av sådana medel skall anses självförvållad är svårlöst, om man icke brutalt konstaterar, att varje nyttjande av sådana medel leder till ett hypotetiskt utvidgat straffansvar. För rustillstånd som uppkommit utan eget vållande gavs förr en möjlighet till straffrihet, som bortföll med brottsbalken. Kan man lita till den straffrihetsgrund, som tillskapats genom ett oemotsagt departementschefsuttalande? Man frågar sig om lösningen skall vinnas genom prejudikat eller lagstiftning. Ytterst vilar tillräknelighetsläran på det etiska kravet, att strafflidande endast skall få drabba personer, som har vissa själsliga egenskaper, men att sådant lidande icke skall få gå ut över dem, som saknar dessa egenskaper. Länge trodde man, att strafflidandet kunde ersättas av andra former för samhällsingripanden eller vara ett alternativ till dem. Den sammanjämkning av straff och andra åtgärder, som har ägt rum, har för några gjort läran överflödig eller hindersam för full förståelse av påföljdssystemet. Idag upplever vi åter behovet av att få tala öppet om strafflidandet och att få utforma övriga samhällsåtgärder utan repressiva inslag. Verklighetens bild av svensk kriminalvård döljer icke strafflidandet. Därmed uppkommer anspråk på ökad rättssäkerhet för dem som hotas av straffansvar. Det är därför som det fortfarande finnes behov av möjlighet till straffrihet för dem som icke har dessa egenskaper eller som tillfälligt berövats dem. De nordiska länderna uppvisar skilda lösningar av problemet om straffansvar vid rus. I Norge, där man året efter juristmötet antog en lagstiftning, som liknar den nuvarande svenska, har man varit nöjd. I Danmark önskar man icke någon sådan lösning. Av allt att döma kan man med förnuftig rättstillämpning klara sig med upprätthållandet av de allmänna reglerna om skuld så som förutsättning för straffansvar. Det är där fråga om vanligt tillräknande. Å andra sidan har det icke försports missnöje med undantagsreglerna i norsk och 357
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=