Alvar Nelson frågan, om fristående subjektiva rekvisit skall anses täckta av den slags ansvar för uppsåtlig gärning, som förutsättes i fråga om rushandlingar. Bundenheten vid förarbetena ledde domstolen till ståndpunkten, att den som tagit en barnvagn, som han i sitt rus trodde vara sin egen skall dömas för egenmäktigt förfarande och icke för stöldbrott. För egen del är jag icke lycklig för den redan av Wetter förordade lösningen. I vissa fall kan konstruktionen anses rimlig, i andra fall verkar den konstlad. Man måste ställa sig frågan, av vilken anledning brottstypen byggts upp med avvikelse från täckningsprincipen. Det är ofta lagtekniska skäl, som i och för sig är rimliga, men knappast valda med blicken riktad mot rushandlingar. Så torde icke ha varit fallet vid konstruktionen av stöldbrotten. Såsom Riksåklagaren anförde i målet, trodde S i sitt berusade tillstånd att barnvagnen var hans, Hans slutsats, att S måste ha haft en avsikt att tillägna sig vagnen, har emellertid icke övertygat mig. Man kan mera allmänt fråga sig, om det är rimligt att en faktisk villfarelse under rustillstånd alltid skall ignoreras. Antag att två personer efter en bättre middag förväxlar hattar. När fråga uppkommer, om förväxlingen bör föranleda ansvar för dem, blir nykteristen gynnsammare ställd än den, tetiskt utvidgat uppsåt leder lätt för långt. Dessbättre torde flertalet sådana fall aldrig leda ens så långt som till prövning av frågan, om brott föreligger. Nöjet att släpa en olycklig och vid gärningstillfället berusad person genom tre instanser, torde icke vara hans. Ej heller torde han ha känt rättssäkerheten eller det allmänna rättsmedvetandet tillfredsställt genom en dom, där åtalet för snatteri ogillades men ledde till dom för egenmäktigt förfarande med samma bötesbelopp. Nu torde det icke förhålla sig så, att statsmakterna bestämt sig för att rekommendera domstolarna (och därmed åklagarna och i första hand polisen) att fingera uppsåt eller oaktsamhet vid rushandlingar. Redan Wetter var emot en sådan lösning. Han torde bara ha åsyftat en prövning, av vad samma person, som i berusat tillstånd förövat en straffbelagd gärning, skulle ha insett, omhan i den givna situationen hade varit nykter. Straffansvar skulle sålunda icke inträda i andra fall än där hypotetiskt utvidgat uppsåt eller oaktsamhet ledde fram till ståndpunkten, att ansvarsbetingelserna var uppfyllda. Så torde man emellertid icke ha uppfattat lagens mening i fall, som har kommit under rättslig prövning. Såsom framgått av den historiska översikten försvarades ett utvidgat straffansvar vid rus av kriminalpolitiska hänsyn. Man tröstade sig med att vad som kunde uppfattas som lagens stränghet hade en medelbar preventiv inverkan på alkoholkonsumtionen. Att så skulle vara fallet kan betvivlas och ingen har bemödat sig om att empiriskt efterforska, om så kunde vara fallet. Vad man har förfasat sig över är att lekmanna356 tagit sig ett glas för mycket. Ett fingerat eller hypo- som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=