Ansvar utan skuld? 355 ningen tilltalande men oförenlig med lagmotiven. Att så är fallet bekräftas av ett rättsfall rörande en uppsåtlig rushandling (NJA 1973 s 590). I fallet förenade sig Högsta domstolens ledamöter om en dom, som i hithörande delar lyder: Väl må det förhålla sig så, att det sätt varpå man vid BrB:s tillkomst avsåg att lösa det föreliggande problemet ej är invändningsfritt. Frågan var emellertid föremål för närmare överväganden, och mot det förslag i denna fråga, som framlagts i lagstiftningsärendet och som antogs oförändrat i sakligt hänseende, framställdes under ärendets behandling i olika instanser icke någon anmärkning. Att tolka ifrågavarande stadgande i balken i enlighet med vad som framgår av förarbetena är väl förenligt med ordalydelsen. Med hänsyn till dessa förhållanden kan tillräckliga skäl ej anses föreligga att i tillämpningen begränsa innebörden av stadgandet pä sätt som ifrågasatts. På grund av det anförda är, såsom domstolarna funnit, den omständigheten att S trodde att barnvagnen tillhörde honom ej av beskaffenhet att befria honom från ansvar för att olovligen ha tillgripit annans egendom. Vad beträffar frågan huruvida tillägnelseuppsåt skall anses ha förelegat är att beakta, att vid stöldbrott, varom här är fråga enligt åtalet, uppsåt av detta slag utgör ett sådant fristående subjektivt moment som icke bör omfattas av 1 kap. 2 § 2 st. BrB. S:s uppfattning vid tillgreppet att barnvagnen tillhörde honom bör följaktligen tillmätas betydelse i nu ifrågavarande avseende, vilket innebär att kravet på tillägnelseuppsåt icke skall anses uppfyllt. På anförda skäl är den av S. förövade gärningen att bedöma såsom egenmäktigt förfarande. Några avslutande synpunkter på frågan om straffansvar vid rus Vare sig den nu i lag och rättspraxis framlagda ordningen för straffansvar vid rus överensstämmer med äldre lagstiftning och rättskipning eller icke, står vi nu inför ett fullbordat faktum och det är skäl att se tillbaka på vad som har skett. Är det nuvarande rättsläget tillfredsställande? Den är enligt min uppfattning glädjande, att Högsta domstolen på sätt som skett entydigt givit sitt stöd åt den ståndpunkt, som kommer till uttryck i lagstiftningen och dess förarbeten. Därmed står det klart, att rättsläget endast kan ändras genom lagstiftning. På straffrättens område skulle jag finna det vara betänkligt att behöva godtaga en rättsskapande verksamhet hos domstolarna, ens i fall, där man på så sätt begränsar det straffbara området. Såsom framgår av rättsfallet NJA 1972 s 253 uppnådde man en lösning av ett aktuellt problem, som vållat osäkerhet i rättspraxis utan att samtidigt kunna bringa klarhet rörande besittningsrubbningar på andra områden än beträffande snabbköpsaffärer och varuhus. Det nu föreliggande rättsfallet om tillgreppet av barnvagnen belyser
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=