RS 5

Alvar Nelson 354 Det faller utanför denna framställning att närmare redovisa, att försöken att avvisa tillräknelighetsläran icke blivit konsekvent genomförda i brottsbalken. Strahls tolkning av Uadgandet om straffansvar vid rus Utgångspunkten för den grundliga analys, som Strahl har företagit av stadgandet i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken är uttalandet, att stadgandet icke skulle innebära någon ändring av gällande rätt. Han hänvisar därefter till det förhållandet, att stadgandets avfattning är försiktig. Där utsäges icke, att uppsåts- eller oaktsamhetsrekvisitet skall efterges. Det kan i stället uppfattas som en uppmaning till domstolarna att icke låta sig föranleda till att anse dolus eller culpa utesluten vid rustillstånd. Endast i fråga om culpa-anvaret tvingar lagtexten till en utvidgning i förhållande till vad eljest skulle gälla. I fråga om ansvaret för vårdslösa rushandlingar framhåller Strahl, att uttrycket »självförvållat» icke hade någon mening om det för ansvar krävdes, att berusningen var culpös i förhållande till gärningen. Det culpös ligger i att han har försatt sig i en situation som han icke behärskade. Beträffande uppsåtliga rushandlingar instämmer Strahl med HagSTRÖMER i ståndpunkten, att uppsåt icke är uteslutet, därför att den berusade velat något, som han i normalt tillstånd icke skulle ha velat. Den impulsivitet, aggressivitet, hämningslöshet, besinningslöshet, omdömeslöshet som så ofta kännetecknar en berusad person, utesluter enligt Strahl icke, att han handlat dolöst. Detta är i enlighet med den allmänna uppsåtsläran: han ser rött men han ser. I fråga om en nykter person kan, frånsett undantagsfall, uppsåt ej gärna föreligga utan att han efter medvetet val fattat något slags beslut.^^ Hos den berusade däremot är det medvetna övervägande som föregår beslutet ofta så förkrympt att man kunde ifrågasätta, att doluskravet på grund därav icke vore uppfyllt. Stadgandet undanröjer möjligheten att straffa den som icke själv företagit någon kroppsrörelse. Sålunda kan en berusad person, som knuffas ut på gatan och därigenom orsakar en trafikolycka icke straffas för denna. Själv har jag^^ anslutit mig till den av Strahl förordade restriktiva tolkningen av stadgandet, och även Hans Thornstedt^^ har funnit tolkI not 22 a.a., passim. Se numera även Ivar Strahl: Allmän straffrätt i vad angår brotten, s 94—104, 177—180 och 394—395 med kommentar till NJA 1973 s 590 (se nedan). I not 31 a.a., s 41. Alvar Nelson: Ingripanden vid brott, 3 uppl. Lund 1972, s 48. Ivar Agge och Hans Thornstedt: Straffrättens allmänna del, 1 uppl, Sthlm 1973, s. 135 och 2 uppl, Sthlm 1976, s. 104.

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=