Ansvar utan skuld? 353 I enlighet med vad lagrådet anfört . . . bör stadgandet . . . , vilket avser gärningar begångna i vissa höggradiga omtöckningstillstånd, ersättas med en regel, som 1 fråga om sådana gärningar efterger kravet på uppsåt eller oaktsamhet, när sinnestillståndet är självförvållat. Lika med två av lagrådets ledamöter anser jag, att denna regel, som bör omfatta även rustillstånd, har ett sådant samband med brottsdefinitionen, att den bör upptagas i 1 kap. Då regeln innebär en modifikation av det i 2 § första stycket upptagna uppsåtskravet, bör den införas i nära anslutning därtill. I överensstämmelse med detta ställningstagande föreslogs att det i 1 kap. 2 § brottsbalken skulle ingå ett andra stycke, vilket godtogs av riksdagen, så lydande: Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen eljest genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, må därav icke föranledas att gärningen ej anses sombrott. I 5 kap. 5 § andra stycket strafflagen stadgades straffrihet för gärning, som någon begår i ett utan eget vållande tillfälligt iråkat tillstånd, varigenom han är från sina sinnens bruk. Såsom ovan anförts fanns i Strafflagberedningens förslag en däremot i vissa hänseenden svarande bestämmelse. Med anledning av synpunkter som anfördes inom lagrådet, ansågs den nu i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken upptagna regeln vara till fyllest. I propositionen om lagstiftning angående införande av brottsbalken“® anförde justitieministern, Kling, oväntat härom följande, som av lagrådet lämnades utan erinran: I andra stycket av 5 kap. 5 § strafflagen stadgas om straffrihet för den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk. Enligt brottsbalken kommer gärning, som begås i sådant tillstånd icke att betraktas som brott (jfr 1 kap. 2 §; prop. 1962: 10 del C s. 576 f., 596); i fall av detta slag kommer således icke någon påföljd att ådömas efter brottsbalkens ikraftträdande. Det finns all anledning att betvivla riktigheten av den valda lösningen. Sålunda har Strahl^® anfört att det mot vad de lagstiftande myndigheterna antagit, kunde ha funnits skäl att behålla ett däremot svarande stadgande. Strahl vill emellertid taga fast på departementschefens uttalande och förordar att åt uttrycket »från sina sinnens bruk» i 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken ges en så vid tolkning, att den även täcker vissa fall, där gärningsmannen handlat med vad man måste anse vara uppsåt eller oaktsamhet. I anslutning till detta uttalande påpekar Nils Jareborg,^^ att det i så fall blir fråga om en utanför lagen förekommande grund för frihet från ansvar. 2» Prop. 1964: 10, s 107. I not 22 a.a., s 388. Nils Jareborg: Handling och uppsåt, Sthlm 1969, s 353 f, not 102. 23
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=