Ansvar utan skuld? 351 Rudholm föredrar Kinnmarks synpunkter. Följande skrivning beslöts: Begår någon straffbelagd gärning under självförvållat rus, vare hans tillstånd utan inverkan på straffbarheten, med mindre han på grund av sin själsliga eller kroppsliga beskaffenhet (förut: rubbning) på abnormt sätt påverkats av rusmedlet (förut: ruset). I sistnämnda fall vare lag som i (24 kap. 5 eller 7 § sägs). I Straffrättskommitténs år 1953 avgivna betänkande med förslag till brottsbalk finnes i 22 kap. med allmänna bestämmelser om straffbarhet och straffrihet upptaget en 2 § så lydande: Begår någon straffbelagd gärning under självförvållat rus, vare hans tillstånd ej hinder mot att tillämpa det straff someljest är stadgat för gärningen. Av motiven framgår, att någon ändring i sak av den svenska rättens ståndpunkt ej är avsedd med stadgandet, som ersätter 3 § i 1841 års förordning. Frågan om frihet från straff på grund av patologiskt rus har ej berörts i den föreslagna lagtexten. Motiven bygger i allt väsentligt på Wetters ståndpunkt. Inom Strafflagberedningen (vars arkiv ännu icke har ordnats) blev frågor om tillräkneligheten dryftade i många sammanhang. Beredningen avgav dessutom remissyttrande över Straffrättskommitténs förslag. I sitt slutbetänkande: Skyddslag-*^ redovisar beredningen år 1956 sitt principiella ställningstagande till tillräknelighetsläran i allmänhet och i fråga ompsykiskt abnorma lagöverträdare i synnerhet. I förslaget till skyddslag göres icke, såsom enligt då gällande rätt, någon principiell åtskillnad mellan vissa såsom straff betecknade åtgärder och andra påföljder för brott. I själva verket försvinner därmed också grunden till bibehållande av begreppet straff. Det blir i stället fråga om att bestämma, vilka påföljder, som kan ifrågakomma i förhållande till den om brott övertygade gärningsmannen. Tillräknelighetsläran uppfattas såsom en överflödig konstruktion, infogad mellan brottet och påföljden. Såsom förutsättning för tillämpningen av de inskränkningar i påföljdsvalet, som förordas i fråga om psykiskt abnorma brottslingar angives emellertid, att brottet skall ha förövats under inflytande av abnormiteten. Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk och i det tillståndet begått brott, skall han enligt förslaget bedömas på samma sätt som den som begått brott under inflytande av sinnessjukdomeller sinnesslöhet. Den som under påverkan av rusmedel tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk skall sålunda endast inrymmas under stadgandet, om han »utan eget vållande» råkat i detta tillstånd. 25 SOU 1953: 14, se särskilt s 65 och 380—387. SOU 1956: 55, se särskilt s 266—286, 308—309 och 461—465. 26
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=