Ansvar utan skuld? ha handlat. Jämförelsen göres sålunda mellan ett konkret föreliggande fall och ett abstrakt konstruerat fall utan personliga kännetecken. Wetter avvisar den norska lösningen. För honom gäller frågan en bedömning med vanlig visshetsgrad av den individuelle gärningsmannens motivläge under förutsättning av nyktert tillstånd. För honom är det sålunda icke rimligt att generellt fingera uppsåt (eller oaktsamhet). Det är i stället så, att ett hypotetiskt utvidgat uppsåt ingår i brottsrekvisitet. Att på så sätt utvidga det subjektiva brottsrekvisitet medför svårigheter i fall, där brottstypen förutsätter uppfyllandet av ett krav på särskild avsikt eller i visst avseende kvalificerat uppsåt. I fråga om ett sådant subjektivt överskott ansåg Wetter det saknas skäl att vid rus gå utöver motivlägets verkliga beskaffenhet. Begränsningen hade, som han uppmärksammat långt gående praktisk räckvidd, t.ex. i fråga om uppsåt att stjäla vid inbrott och framför allt i fråga om försök till brott. För säkerhets skull markerade han emellertid, att begränsningen ej avsågs omfatta fall, där det redan vid berusningshandlingen hade förelegat ett i sådant avseende fullständigt subjektivt rekvisit. I fråga om tillräknelighetsläran konstaterade Wetter, att otillräkneligheten i strafflagstiftningen alltid framträdde som sammanfattningen av undantag från en allmän personlig ansvarighet, vilken eljest förutsattes inträda som regel. Med denna uppfattning vände han sig gentemot dem, som enligt en annan grundsyn hade uppfattat tillräkneligheten som ett positivt rekvisit, som motiverade straffet. Den företagna utvidgningen av skuldkravet till att även omfatta hypotetiska uppsåts- och oaktsamhetskonstruktioner ledde honom till att antaga tillräknelighet i alla fall, där berusningen varit självförvållad. Sammanfattningsvis konstaterar Wetter, att det vid brott i rus saknas anledning att vare sig minska eller skärpa ansvaret i jämförelse med det, som eljest tillämpas vid gärningen. Med sin konstruktion av straffansvaret vid rus ville han uppnå en medelbar prevention mot berusningshandlingen genom att direkt inrikta ansvaret på den straffbara gärning, som förövats i ruset. Enligt honom skulle den medelbara preventionen dirigera handlingslivet enligt grundsatsen: frihet under ansvar. När jag så utförligt har redovisat Wetters analys av de dogmatiska frågor, som sammanhänger med straffansvar vid rus är det därför att han menade, att de praktiska tendenserna i rättstillämpning och lagstiftning såsom så ofta utpekat den mest rationella metoden att bestämma straffansvaret vid rus. Just av denna anledning är det angeläget att se, huru man i arbetet på den nya strafflagstiftningen, där Wetter aktivt medverkade, uppfattade problemen ur legislativ synpunkt. 347
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=