Alvar Nelson 346 fråga sig, vad värde man skall tillägga den upptäckt, på vilken Wetter grundar sitt ståndpunktstagande. Wetter bygger emellertid ut sin argumentation med hänvisning till rättspraxis. Detta föranledde Ivar Strahl att närmare granska åberopade och eljest förekommande tryckta referat och har därvid funnit demföga bärkraftiga.^^ Något helt annat är, att Wetter genom sitt energiska framträdande, sommåste ha gjort intryck även i grannländerna, torde ha påverkat svensk rättspraxis direkt och genom anslutning till hans uppfattning av många som senare yttrat sig i ämnet. Principerna för straffansvar vid rus enligt Wetter Med sin skrift 1929 lade Wetter grunden för den ståndpunkt, som ledde fram till gällande ordning. Det är ur denna synpunkt, som hans insats nu skall bedömas. Den av honom begagnade metoden bygger på uppfattningen, att man först skall taga ställning till frågan om tillräknande av den brottsliga gärningen och därefter till frågan om gärningsmannens tillräknelighet. Hans utgångspunkt är sålunda konstruktionen av brottsbegreppet och frågan om brottslingens straffbarhet kommer i andra hand. Mot en sådan uppbyggnad av frågeställningen har jag ingen invändning. För den, som anser tillräknelighetsläran vara en onödig belastning för förståelsen av uppbyggnaden av påföljdssystemet, är hans metod att föredraga. Wetter framhåller, att i kombinationen rus och brott samhällsfarligheten bestämmes av den i ruset förövade straffbelagda gärningen. Därför borde brottsrubriceringen i lagen och i rättstillämpningen tilläggas betydelse för straffets allmänprevenerande funktion, i synnerhet om denna uppfattas som moralbildning. Detta innebär, att man klara sig med redan befintliga brottsbeskrivningar, om man kan finna, att förutsättningarna för ansvar föreligga. Eftersom de flesta grövre brottstyperna förutsätter, att gärningsmannea handlat med uppsåt och oaktsamma gärningar endast sällan äro självständigt straffbelagda, kommer frågan om straffansvar vid rus framför allt att gälla valet av metod att avgöra, om gärningen har förövats uppsåtligen. I den lagändring, som år 1929 i Norge följde det 1925 framlagda kommittéförslaget bestämdes ansvaret genom en jämförelse mellan hur gärningsmannen handlat under rus och hur en nykter person i allmänhet skulle Ivar Strahl: Straffansvar vid rus i SvJT 1965, s 369—398. Se hans i not 19 anförda arbete, passim.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=