Ansvar utan skuld? hinder i vägen för en förnuftig prövning av dolus-frågan. Wetter upprepade emellertid påföljande år sitt påståended® Sedermera har Stig JÄGERSKIÖLD ådagalagt, att äldre svensk rätt icke omfattade det ståndpunkt, som Wetter åberopat. Samtidigt har han emellertid visat, att förarbetena till 1733 års förordning om svalg och dryckenskap innebar ett klart brott mot äldre rättstradition, enligt vilken berusning vid gärningstillfället ansågs vara en förmildrande omständighet. Denna förordning, som var den första föregångaren till 1841 års förordning, innebar, att berusning icke skulle vara en strafflindrande omständighet och att det vid sidan av ansvar för fylleri skulle utdömas fullt straff för en i ruset begången gärning. Hur stor förändringen upplevdes vara framgår av ett av JÄGERSKIÖLD framdraget protokoll i riksrådet år 1730: det ingen sådan förordning tillförne varit gjord varken i Sverige eller i hela Europa, varför det vore fråga om ett mycket angeläget mål, som förtjänade ytterligare överväganden. Ändå måste man fråga sig, om förordningarna verkligen hade den generella innebörd, som Wetter tillagt dem. Religiösa och etiska strömningar ledde fram till 1733 års förordning och höll dess grundtankar levande. Det är därför icke överraskande att finna, att strafflagens och senare brottsbalkens stadgande om fylleri på allmän plats, som upphört att gälla med utgången av år 1976 hade Johan Gabriel Richert till upphovsman. I reservation till Lagberedningens betänkande med förslag till straffbalk anförde han: Man inskränker wanligtwis de så kallade sedlighetsbrotten till dem allena, som begås genom otukt eller skörlevnad; men sederna kränkas, förförelse åstadkommes, förderf i wilja och böjelser grundlägges äfwen genom flera andra laster, hwilka derföre, lika med de förra, påkalla lagstiftarens uppmärksamhet. 345 Fylleriet nedsänker menniskan till jemnlikhet med det oskäliga djuret. Det är härifrån som de rysligaste brott inom wårt land merendels hafwa sitt ursprung; och man kan ej tänka sig något wärn för sedligheten, om fyllerilasten får ohämmad gå i swang. Lagstiftningen skulle således illa wårda sin egen wärdighet och folkets allmänna säkerhet, om den icke, äfwen genom strafflagen, sökte motarbeta detta wederstyggliga sedlighetsbrott, i samma mån förfärligare än en stor del andra, som både frestelsen dertill, och möjligheten att få begäret tillfredsställdt, stundligen äro för handen.-^ Mot Wetters uppfattning talar det förhållandet, att dessa förordningar aldrig har ställts i samband med den centrala strafflagstiftningen under förarbetena till strafflagen eller därefter i litteraturen. Man kan därför ** Folke Wetter: Straffansvar vid rus (Juridiska fakultetens i Uppsala minnesskrift 1929. 16), Uppsala 1929, s 28—29. Stig Jägerskiöld: Straffansvar vid rus i SvJT 1965, s 305—313. Förslag till Straff-Balk, Sthlm1844, reservationer s 150. 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=