Alvar Nelson 344 Mot denna bakgrund är det av synnerligt intresse att taga del av den förklaring till Strafflagskommissionens ståndpunkt, som Kjerschow i sitt referat redovisar. Han hade frågat en medlem av kommissionen om hur den svenska bestämmelsen användes i praxis och därvid fått ett svar, som i översättning till norska löd: Hvad angaar anvendelsen av nevnte bestemmelse gjelder som almen regel, at en person fingeres aa vaere fullt tilregnelig. Hvorvidt forbrydelsen skal anses for aa vaere begaat forsettlig eller oaktsomt, faar bero paa omstaendighetene i det konkrete tilfelle. Omf.eks. en beruset person, som har satt ild på en annens halmstakk, derved har indbildt sig, at han befant sig i sit eget rum og at han gjorde op ild i sin egen ovn, dömmes han ikke for forsettlig ildspaasettelse, men blot for uaktsom skadeforvoldelse. I alle vanlige tilfeller fingerer man imidlertid forsett. Stundom må man fingere selve den forbryderske handling, idet en person, som under rus gjör sig skyldig i strafbar undlatelse, skal dömmes til straff, selv om han har vaeret fullstendig bevisstlös og hans undlatelse selvfölgelig ikke har berodd paa nogen derpaa rettet viljesakt. Rent teoretisk sett er disse resultater jo litet tilfredsstillende. De kriminalpolitiske grunner, som taler for vor lovgivnings standpunkt, er i korthet angivet i straffelovkommissionens motivering.i^ Det är icke bekant vem som lämnade dessa upplysningar.^® De båda exemplen är hämtade från Hagströmer och hänvisningen till kriminalpolitiska hänsyn överensstämmer med vad som anföres i kommissionens betänkande till stöd för en regel om fingerad tillräknelighet. Vad som är nytt i det citerade uttalandet är det oförbehållna uttalandet att man vanligen fingerar tillräknelse och rent av uppsåt. I ett längre anförande omedelbart efter Kjerschows inledning åberopadeWetter, att den enligt svensk rätt efter allt att döma måste antagas, att en hypotetisk utvidgning av det subjektiva rekvisitet vid i rus begånget brott genomföres icke blott vid oaktsamhet utan även beträffande uppsåt.^^ Gentemot detta opponerade sig Stjernberg och anförde: Jag skulle härvid vilja hävda, att den härskande rättsuppfattningen i Sverige angående regeln i fråga icke kan anses vara att enligt densamma uppsåt presumeras. Den presumerar tillräkneligheten och icke mera.^® Det legala stödet för sin ståndpunkt fann Wetter i en i lagstiftningen mot fylleri och dryckenskap sedan gammalt upptagen bestämmelse, att där någon begår brott i fylleri, »må hans tillstånd ej lända honom till ursäkt». Redan Stjernberg bestred omedelbart, att 3 § 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap ens enligt sin ordalydelse lägger I not 1 angivet verk, s 207—208. Av Strafflagskommissionens ledamöter deltogo endast Olin, Thyrén och v. häradshövdingen Axel Westman personligen i mötet, och även Bergendal var där. Ingen av dem yttrade sig under överläggningarna. I not 1 angivet verk, s 232. I not 1 angivet verk, s 244.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=