Ansvar utan skuld? lätthet skulle kunna bedömas efter samma regeld“ Frågan utvecklas utförligt av Carlén i anslutning till stadgandet i 5 kap. 12 § strafflagen om händelse som timat mera av våda än vållande. Sin principiella uppfattning uttrycker han sålunda: Så snart . . . rättskränkningen, äfven i dess oaktsamhetsform eller såsom uppsåtlig, af lagen bestraffas, är naturligtvis gerningsmannen underkastad straff, dock endast såsom för vållande, derest han ej sökte medvetslösheten i afsigt att kunna begå brottet, då gifvetvis straff för uppsåtsgerning skall ådömas.“ Det är svårt att bilda sig någon klar bild av vilken ståndpunkt HagSTRÖMER intog till frågan om tillräknandet vid rushandlingar. Hans reflexioner är direkt anknutna till frågor om tillräkneligheten. Det är anmärkningsvärt huru han, som ansågs ha praktisk skarpblick bland sina exempel flera gånger väljer konstruerade fall. Sannolikt skall man uppfatta honom så, att det förhållandet, att någon försätter sig i självförvållat rus, skall föranleda ansvar för den skada han därigenom vållar, om gärningen är belagd med straff redan vid oaktsamhet. Ansvar för uppsåtligt brott endast borde kunna förekomma, när verkligt uppsåt förelegat vid själva brottet eller redan vid alkoholkonsumtionen.^^ Det är anmärkningsvärt, att man endast på ett ställe kan se, huru Thyrén uppfattade frågan om tillräknandet vid gärningar, förövade under rus, och att det icke därav klart framgår, huruvida hans ståndpunkt hänför sig till gällande rätt eller till kommande lagstiftning. I sin sammanfattning av de legislativa resultaten av sin principundersökning angiver han i fråga om brottets subjektiva sida (tillräknandet) såsom undantag från kravet på tillräknande följande: Sjelfförvålladt rus medverkar icke till nedsättning af straffbarheten.'® Det kan tilläggas, att något uttryckligt ställningstagande ej redovisas av Wetter (1923) eller i Strafflagskommissionens betänkande (SOU 1923:9). Det är först hos Ragnar Bergendal, vilken medverkat vid avfattandet av motiv till kommissionens förslag, som jag har funnit klart belägg för den ståndpunkt, som möjligen redan intagits av Thyrén. Bergendal säger: Ovan har framhållits, att berusat tillstånd vid förövandet av en straffbar gärning ej kan åberopas såsom grund för frihet från straff. Detta gäller även om straff för uppsåtligt brott, ehuru naturligtvis ruset ofta måste antagas hava uteslutit en sådan beskaffenhet hos viljan, someljest fordras för uppsåt. Utlåtande i anledning af Anmärkningar ... af Lagcommiteen, Sthlm 1834, s 104. " Carlén, a.a., s. 109—110. '2 SOU 1923:9, s 102. Johan C. W. Thyrén: Principerna för en strafflagsreform III, Lund 1914, s. 161, jfr s 12—13. " Ragnar Bergendal: Straffrätt (Lärobok i rättskunskap för blivande landsfiskaler, 3), 1 uppl Lund 1924 s 77, 2 uppl Lund 1928 s 146. 343
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=