Alvar Nelson 342 rus enligt svensk rätt kunde den norska kommittén hämta hos Strafflagskommissionen, som härom uttalar: Den gällande svenska rätten medgiver icke, att en förbrytelse, som begåtts av en person, som är otillräknelig på grund av självförvållat rus skall bedömas mildare, än om gärningsmannen varit tillräknelig vid gärningens förövande. Vår rätts ståndpunkt torde vara i god överensstämmelse med den hos oss rådande rättsuppfattningen. . . Den innebär, att man alldeles bortser från ruset och alltså fingerar tillräknelighet, varav tydligen följer, att gärningsmannen skall erhålla samma straff, som omhan verkligen varit tillräknelig. Den viktigaste följden av denna bestämmelse (5:6 SL) är, att självförvållat rus aldrig kan grunda straffnedsättning.® Som skäl för den svenska rättens ståndpunkt anger Strafflagkommissionen kriminalpolitiska överväganden i flera avseenden: 1) Ruset är i vårt land mycket vanligt, och antalet av de brott, som begås under inverkan av rus, är synnerligen betydande. 2) Bleve rus i vissa fall erkänt som straffrihetsgrund, skulle det ofta bliva omöjligt att med en för fällande dom tillräckligt stor sannolikhet motbevisa ett påstående från gärningsmannens sida att han vid brottets begående varit berusad. Kommissionen ville emellertid icke utesluta, att det genom ruset framkallade abnorma själstillståndet i vissa fall kunde betraktas som en förmildrande omständighet vid straffets utmätande inom den för brottet stadgade strafflatituden. Större osäkerhet rådde vid besvarandet av frågan om tillräknandet. Detta beror icke på det förhållandet, att 1864 års strafflag saknade uttryckliga bestämmelser om uppsåt och oaktsamhet. Att så blev fallet beror enligt min mening på ståndpunkten, att man ville undvika en lagbunden bestämning av de brukade begreppen.^ Det kan däremot icke tagas till intäkt för uppfattningen, att lagen icke för varje brottstyp uppställt krav på skuld i straffrättslig mening. Det gäller därför att undersöka, huruvida detta krav kan anses vara uppfyllt, när gärningen förövas under rus. Redan på Lagkommitténs tid blev frågan, huru det skulle förfaras med den som själv är vållande till sitt av starka drycker överlastade tillstånd och begår brott, besvarad med anledning av en därom framställd anmärkning. Kommittén hänvisade i sitt svar till den föreslagna allmänna regeln, att av omständigheterna skulle prövas, om brott skett med uppsåt eller av vållande. Därefter tilläde kommittén, att nu ifrågasatta fall med 8 SOU 1923:9, s 102 och 107. * Alvar Nelson: Rätt och ära, Uppsala 1950, s. 356—358.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=