Ansvar utan skuld? 341 3) Kritik av brottmålsprocessen. I Norge hade opinionen upprörts av domar i jurymål, där den åtalade frikänts på grund av berusning i gär ningsögonblicket. Bland dem, somönskade en revision av den norska strafflagen från dessa utgångspunkter, fanns de, som i den svenska rätten fann det stöd, som de behövde. Låt oss därför se, vad som då gällde eller ansågs gälla i vårt land. Ordningen enligt 1864 års strafflag I 1864 års strafflag utgör tillräknelighetsläran en hörnsten. Där finnes i 5 kap. 4—6 §§ en uttömmande reglering av grunderna för straffrihet eller straffminskning till följd av den brottsliges mentala tillstånd. Enligt 5 § skall den vara strafflös, som utan egen skuld har råkat i sådan förvirring, att han ej till sig visste. Kan han ej anses för strafflös, skall enligt 6 § straffet för honom nedsättas, om han vid förövandet på grund av en utan egen skuld iråkad förvirring saknat förståndets bruk. Enligt Lagkommitténs motivuttalande till det mot 4—6 §§ svarande stadgandet hörde till denna kategori även gärningar, som ske under högsta grad av rusighet, om man däri blivit försatt utan egen skuld.^ I sin kommcntar till rekvisitet »utan egen skuld» anför Richard Carlén, att därmed väl förstås icke enbart skuld i kriminell bemärkelse utan även det för rättskänslan förkastliga eller skuld i moralisk betydelse. Däremot kunde icke den som är van att taga sin aptitsup utan allt inflytande på sinnesstämningen i lagens mening anses vara skuld till den sinnesförvirring, vari supen vid något tillfälle försätter honom till följd av någon opåräknad och opåräknelig indisposition.-'’ Samma tankegång återfinnes hos Johan Hagströmer, somemellertid betonar regeln, att den som själv supit sig full aldrig blir att anse såsom otillräknelig för vad han i detta tillstånd låter komma sig till last.® Samma uppfattning om innebörden av rekvisitet »utan egen skuld» redovisar Folke Wetter, när han år 1923 säger, att den praktiskt viktigaste följden av denna begränsning är, att vanligt rus av alkohol eller andra rusgivande medel icke förändrar en persons allmänna ansvarighet för hans under rusets inflytande begångna gärningar.’^ Det närmast föreliggande auktoritativa uttalandet om straffansvar vid Förslag till Allmän Criminallag, Sthlm 1832, Motiver. Straff Balk, s 30. ® Richard Carlén: Kommentar öfver Strafflagen, Sthlm 1866, s 90—95. ® Johan Hagströmer: Svensk straffrätt, bd 1, Uppsala 1901—05, s 159—161. ^ Folke P:son Wetter: Grundlinjer till föreläsningar över straffrättens allmänna del, h 1, Uppsala 1923, s 38.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=