Ansvar utan skuld? Den straffrättsliga bedömningen av gärningar, företagna under rus Av Professor Alvar Nelson Bakgrunden till debatten under 1920-talet Decenniet efter första världskrigets slut präglades av allmän optimism om möjligheterna att förnya gällande lagstiftning. I Finland, som just hade vunnit sin självständighet, behövde man icke ens ställa sig fråga om tiden var inne. Nu skulle mycket genomföras, som länge varit behövligt. Även i de övriga nordiska länderna kände man kallelsen till insatser på lagstiftningens område. Strafflagsreformer hade redan före kriget aktualiserats både i Danmark och i Sverige. I Norge beslöt man år 1920 att tillsätta en kommitté för revision av strafflagen. Då hade arbetat på en ny dansk strafflagstiftning kommit långt, och i vårt land hade Johan C. W. Thyrén redan före krigsutbrottet utarbetat förberedande utkast till strafflag, allmänna delen. Hans verk fördes vidare av den år 1916 tillsatta strafflagskommissionen, bland vars ledamöter man förutom Thyrén märkte Gustav Olin och som år 1923 avgav sitt betänkande med förslag i ämnet. Även om skilda meningar kom till uttryck under det pågående lagstiftningsarbetet i Skandinavien, tilldrog sig icke någon fråga sådan uppmärksamhet som bedömningen av gärningar, företagna under rus. Mot denna bakgrund var det icke överraskande att finna frågan upptagen bland förhandlingsämnena vid fjortonde nordiska juristmötet år 1928 i Köpenhamn. Då hade konflikten inom den norska kommittén kommit i öppen dag, och föranlett omfattande offentligt meningsutbyte. Vid debatten under juristmötet hände det, att kritik riktades mot den svenska rättens ståndpunkt, och vilken den var gav också anledning till
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=