Kjell Å. Modéer En grupp jurister, som dock aktivt kom att verka för reformen, var justitieombudsmännen. Redan 1883 föreslog N. A. Fröman i anledning av ett aktuellt av honom anhängiggjort åtal, att det förelåg behov av ett offentligt försvar; han föreslog att lagkunniga försvarare skulle anställas för uppgiften. Det var också en f.d. justitieombudsman, Ossian Berger, som väckte frågan i 1904 års proposition, och det blev Carl Leijonmarck, som genom ett laginitiativ fick riksdagen att acceptera reformen 1906. Även fortsättningsvis kom det att bli — måhända en hedersfråga — för JO att föra denna fråga vidare. Lagändringarna 1909 och 1919 initierades båda av JO. Bland den processrättsliga doktrinens män hittar vi icke några förgrundsgestalter, som kämpade på barrikaderna för just den här aktuella processreformen. Både Christian Naumann och Ivar Afzelius var dock i och för sig reformvänner, och den senares måttfulla och nyanserade inlägg i första kammaren 1906 vägde säkerligen tungt för kammarens ställningstagande. Också bland ledamöterna i 1880-talets lagberedningar hittar vi huvudsakligen konservativa personer, ex.vis Karl Johan Berg, WilhelmUppström och Axel örbom; likaså i H.D. finner vi huvudsakligen representanter för det dåtida konservativa samhället. I första hand var detta således en politisk reform, som initierades och fördes framav jurister. Deras engagemang för denna rättspolitiska reform komatt bana vägen för dess genomförande. I ett större processekonomiskt perspektiv har reformen rörande den offentlige försvararen också haft stor betydelse, och det gällde fattigrättreglerna. De aktualiserades i den förstärkta lagberedningen 1887, påpekades av landshövdingen Husberg 1898 i debatten, och kraven härom återkom vid upprepade tillfällen efter 1906 års lags genomförande. I debatten underströks alltmer eftertryckligt, att om ett offentligt försvar genomfördes, så skulle det också komma att medföra motsvarande krav för svaga rättsparter i civila tvister. Upprepade motioner från 1907 ledde fram till 1919 års lag om fri rättegång. Denna lag ingick i det stora reformprogram på det processekonomiska området, vilket också innebar ett till dels genomfört obligatoriskt försvar, som presenterades av den dåvarande justitieministern, liberalen och advokaten, Eliel Löfgren. Karl Staaffs roll har belysts. Han har otvetydigt spelat en viktig roll för att skapa opinion kring förslaget, och det var också från gruppen kring honom, som upprepade krav på reformen kom. Men det offentliga försvar, som genomfördes 1906, var inte Staaff med om att genomföra. Han förekominte ens i debatterna. De, som gick i bräschen med det reella kravet, som fick en allt bredare förankring i riksdagens båda kamrar, det var justitieombudsmännen. 338
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=