Den offentlige försvararen ningar i alia de grova brottmål, vari underställning var obligatorisk, så var det samma rättsgarantiaspekt, som åberopades från lagutskottets sida.^®“ Den svenske underrättsdomaren hade jämlikt en KF 1826 att vidtaga denna åtgärd, men åtgärden var fakultativ, och, som Ivar Afzelius anförde i första kammaren 1906: Ingen är ofelbar. Garantiaspekten spelade således en viktig roll. Med detta argument kunde kritikernas krav på en processforms-reform tillsvidare åsidosättas. De, som underströk garantiaspekten, var representanter för underrättsdomarna och justitieombudsmannen, d.v.s. jurister somhade nära anknytning till den reella verkligheten och sommed kraft kunde anföra behovsaspekten. Reformen blev därigenom ett gott exempel på alienationen mellan å ena sidan de ofta principiellt och visionärt präglade ledamöterna i de lagstiftande kommittéerna och å andra sidan de »på gräsrotsnivå» praktiskt verksammajwmfemi?. Det var liberala, reformvänliga jurister —i första hand gruppen O. W. Staél von Holstein, C. O. Montan, Karl Staaff, Adolf Hedin och Ossian Berger —som anförde reformkraven, och det var mer eller mindre uttalat konservativa jurister, som motsatte sig densamma. Det är därvid att notera, att vissa juristgrupper varit mera aktiva än andra; till en början advokaterna själva. För advokaterna var 1800-talets två sista årtionden och vårt århundrades första en dynamisk period. Den hårda kritik, som nya lagberedningen hade anfört mot den svenska sakförarekåren, höll på att utplåna densamma. Endast genom självsanering kunde den överleva. Det första sakföraremötet i Stockholm 1885 blev embryot till Sveriges advokatsamfund, grundat 1887, då med 35 ledamöter. Men för advokaterna fanns det angelägnare problemän att kämpa för den här aktuella reformen. Frågorna om advokatmonopol, advokattvång och advokatetiska frågor var för dem i initialskedet betydligt mer angelägna. Detta förhållande präglade också deras programverksamhet. Det blev av denna anledning mera konsekvent för dem att ta upp frågan om, »Huru advokaterna böra förhålla sig till brottmålen?» än att kräva ett offentligt försvar i brottmål. Till advokaternas något passiva attityd bidrog också den allmänt negativainställning, som i vårt land fanns till dem, som åtog sig dylika försvarareuppgifter. Det fanns i sekelskiftets Stockholm en grupp liberala advokater, som inte väjde för dylika uppgifter, ex.vis Karl Staaff, Erik Martin, John Tjerneld och Eliel Löfgren. Naturligtvis har Karl Staaffs engagemang för uppgiften haft stor betydelse för enstaka advokaters inställning till reformen, vilket framgår av den ovan relaterade debatten i stockholmsavdelningen 1898, men advokatsamfundet kom icke att agera. En aktion från göteborgsavdelningen till lagutskottet 1906 är den enda åtgärd, som i det avseendet har kunnat beläggas. 337 1908 års riksdag. Lagutskottets utlåtande nr 33. 382 22
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=