Kjell Å. Modéer under 1800-talet blivit en processhygienisk angelägenhet, blev ett sådant praktiskt problem. Ständigt återkom jämförelsen med de vid de franska jurydomstolarna verksamma retoriska advokaterna, en jämförelse som användes inte bara för att avvisa kravet på jurydomstolarna i vårt land, utan också för att hindra ett införande av ett obligatoriskt offentligt försvar. Ett dylikt försvar hade, ansåg de, endast en berättigad plats i det inappellabla straffprocess-förfarande, som man hade valt på kontinenten. Ett annat argument av praktisk natur var kostnadsfrågan. Detta argument förekom i debatterna, men var förvånansvärt nedtonat. Detta är märkligt mot bakgrund av, att införandet av det fakultativa offentliga försvaret ju egentligen var en socialpolitisk eller rättsekonomisk reform. Mot bakgrund av det svenska formella försvarets rudimentära äldre regler så var 1800-talets största reform egentligen den lagändring, som skedde 1890 av RB 15: 1. Därigenom fick den tilltalade en ovillkorlig rätt till att ha biträde i processen. Denna reform genomfördes som en totalt okontroversiell reform. SomOssian Berger mycket riktigt angav i riksdagsdebatten 1904: Reformen om den offentlige försvararen var egentligen endast en processekonomiska reform, en reform som skulle ge »likhet inför lagen», som skulle ge fattig och rik samma möjlighet att kunna anlita biträde i rättegången. Vilka omständigheter var det då, som gjorde att reformen till slut kunde genomföras? 1. Till en början de itererade kraven på reformens genomförande. Även om Staaffs och Hedins samt i viss mån även Styrlanders motioner egentligen gick längre än Bergers proposition, så väcktes genom dessa åtgärder opinion för förslaget. Även ett aktivt skriftställeri i dagspressen har säkerligen haft stor betydelse för att skapa denna opinion. Både Staaff och Berger anförde, att kraven ständigt måste upprepas för att de till slut skulle gå igenom. 2. Vidare den förändrade attityden från riksdagens utskotts sida. Utskottet var till en början helt negativt. År 1898, vid behandlingen av Staaffs motion, var utskottet således helt avvisande. År 1904 finner vi, att utskottet är splittrat. Med 7 röster mot 4 bifölls propositionen med modifiering. Det splittrade utskottet bidrog till att förslaget sedermera föll. År 1906 gick andrakammarledamöterna med på en kompromiss för att få ett enigt utskott, och vid 1909 års ändringsreform enades utskottet om ett reformyrkande. I den successivt ändrade inställningen låg intebaraett inarbetande av reformkraven, utan också en ändrad sammansättning av utskottet. 3. Till utskottets och kamrarnas positiva ställningstagande bidrog också ett argument, som framförts redan i Bergers proposition 1904, och vilket därefter alltmer accentuerats i debatten, nämligen garantiaspekten. Det var f.ö. en återkommande aspekt till stöd för reformlagförslag under 1900-talets början. När borgmästaren S. Neiglick 1908 motionerade för införandeav obligatoriska rättspsykiatriskaundersök336
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=