Den offentlige försvararen hos gamla lagberedningen 1849, nya lagberedningen 1884, förstärkta lagberedningen 1887, i Ossian Bergers proposition 1904 och i justitieombudsmannens laginitiativ 1906. Från reformivrarnas sida finner vi en annan vidsynthet. När de artikulerade sina reformkrav jämförde de i sina motioner ständigt med de reformer, som skett i andra »kulturländer» runt om i Europa, och krävde ett obligatoriskt försvar. Det var ett sådant försvar, som hade införts på kontinenten och från 1890 på närmaste håll, i unionslandet Norge. För de svenska reformivrare, som hade sympatier för den norska jurylagen, blev det konsekvent att, som Karl Staaff och Adolf Fledin, i skriftställeri och motioner jämföra med norsk lagstiftning. Det obligatoriska försvar för den tilltalade, som infördes i främmande lagstiftningar, knöts till vissa grövrebrottstyper och/eller till vissa instanser. Samma tanke återkom hos oss, när reformen diskuterades och det fakultativa försvaret infördes. När det obligatoriska försvaret i viss utsträckning genomfördes i vårt land 1919, så anknöts det i stället till den tilltalades faktiska möjligheter att iakttaga sina intressen i processen. Det offentliga försvaret gjordes därigenom beroende icke blott av formella utan även av materiella förutsättningar. Denna syn utvecklades därefter i processkommissionens förslag 1926, fullföljdes av processlagberedningen 1938 och fastslogs i den nya RB 1942. Kritiken mot det obligatoriska försvaret återkom på samma sätt genom lagförslag, i utskottsutlåtanden och i riksdagsdebatter. Som framgått av framställningen ovan, knöts detaljreformen om det offentliga försvaret, framför allt från vedersakarnas sida, intimt till de stora reformfrågorna på straffprocessens område under förra seklet, frågorna rörande den ackusatoriska processformen, juryprocessen med sitt begränsade rättsmedelssystem och sina sakförare, vidare principerna om muntlighet, omedelbarhet, koncentration och offentlighet. Av de kritiska argument, som ständigt återkom, var just processformfrågan viktig. Först vid en genomgripande processreform, som införde muntlighet och ackusatorisk processform, blev det behov av offentliga försvarare. Också den svenska domarens utövande av det materiella försvaret anfördes ständigt som ett argument mot reformen. Om denna genomfördes utan att processformen samtidigt ändrades, förutsattes att det materiella försvaret från domarens sida skulle upphöra. En annan följd av en detaljreformansågs vara, att den i vårt land dåligt utvecklade åklagaremakten skulle komma att få en säregen ställning i förhållande till både domare och försvarare. Att anföra en genomgripande processreform som ett argument för den här aktuella detaljreformens genomförande betraktade Staaff som ett »qvasiprincipiellt skäl». Kritikerna hämtade också argument bland de praktiska problemen. Sakförarefrågan, som i vårt land 335
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=