Erik Anners 18 lovvärda; en av vetenskapsmannens uppgifter är ju att oupphörligt ställa frågan: tänk om det förhåller sig tvärtom mot vad forskningen hittills antagit? Men sådana företag har också sina risker. Vill man störta en härskande uppfattning byggd på många generationers forskarmödor, så har man en tung bevisbörda. Och bevisningen måste vara solitt grundad på källmaterialet i all dess mångfald och tyngd. Det finns inga metodologiska genvägar förbi detaljanalysen av källorna. I rättshistorisk forskning går det allra minst att komma förbi de inbördes sammanhangen mellan rättsreglerna och de juridiskt-tekniska aspekterna på deras konstruktion. För att förstå vad ett stadgande i t.ex. en medeltida lag innebär måste för det första tolkningen utgå från en såsom säker etablerad text, den måste vara filologiskt korrekt och sist, men inte minst, den måste innefatta en funktionell analys. Med denna term menas helt enkelt att forskarna måste ställa frågorna: vilka styrnings- eller konfliktproblem avses regeln lösa, vilka resultat avses, vilken juridisk teknik tillämpas och varför används just den tekniken. Gör man inte det kan man råka illa ut i många hänseenden, kanske särskilt när det gäller att diskutera receptionsproblem, alltså frågor om en rättskälla har upptagit rättsregler från en annan. Sådana problem är som bekant centrala uppgifter just för rättshistorikerna. Där måste man vara på sin vakt gentemot ett för den rättsvetenskapligt utbildade rättshistorikern välkänt fenomen, nämligen att likartade miljöfaktorer ofta ger upphov till likartade regler. Det är inte alls säkert att ens nära formella och materiella överensstämmelser mellan vissa regler i två skilda rättskällor beror på att den ena källan recipierat reglerna ifråga ur den andra. Reglerna kan ha uppkommit helt självständigt. Ett klassiskt exempel är de stora likheterna mellan den romerska formularprocessen och den högmedeltida engelska writprocessen. Dessa båda metoder för att meddela rättsskydd har emellertid var för sig uppkommit självständigt — högmedeltidens normander kände inte till och kunde inte känna till den romerska formularprocessen helt enkelt av det skälet att man först genom 1800-talets interpolationsforskning fick förutsättningar för att rekonstruera och förstå den. Utifrån dessa principiella synpunkter tillåter jag mig att uttrycka en förhoppning om ett breddat samarbete mellan allmänhistoriker och rättshistoriker i en anda av ömsesidig respekt och kollegialitet. Båda sidor — om man nu kan tala om parter inom historikernas krets — behöver varandra, kan hjälpa varandra och lära av varandra. Sist, men inte minst viktigt, de har en gemensam front att försvara.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=