Den offentlige försvararen 333 knutna biträdeshjälpen och anknöt i stället rätten till denna förmån till brottstypen.^'^ Ett obligatoriskt försvar infördes dock inte genom denna speciallagstiftning, till stor del säkert beroende på att processkommissionen påbörjat sitt arbete och att lagstiftaren icke ville föregripa de reformer, som den kunde komma att föreslå.^'^ Till 1917 års riksdag kom justitieombudsmannen Viktor Petrén att påkalla en revision av 1906 års lag.^^“ Han påfordrade därvid, att reglerna skulle äga tillämpning även beträffande överrättsförfarandet, att den tilltalade skulle äga påverka valet av biträde och att till rättegångsbiträde för häktad i första hand skulle förordnas rättsbildad advokat. Lagutskottet gick icke i materiell prövning av JO:s revisionsförslag, men ansåg att 1906 års lag i angivna avseenden borde bli föremål för K.M:ts översyn. Denna utskottets hemställan bifölls av kamrarna och skrivelse härom avgick till K.M:t.376 Justitieministern Eliel Löfgren, tidigare advokat i Stockholm och liberal politiker, lät år 1918 inom departementet utarbeta förslag till ändrad lagstiftning. Löfgren framhöll, när förslaget av honom anmäldes i statsrådet, att tiden nu var inne att »taga steget fullt ut och giva lagen den omfattning, som av K.M. redan år 1904 föreslogs». Han ansåg, att de betänkligheter, som lagen i dess gällande lydelse väckte, var beaktansvärda. De gångna årens erfarenhet hade visat, att en vidgad utsträckning av lagens tillämplighet icke skulle medföra vittgående konsekvenser för statsverket. De, som genom den föreslagna lagändringen erhöll rätt till biträde, omfattade endast c:a 10 Vo av totalantalet häktade.^’’ Den lag, som 1919 ersatte 1906 års lag, innebar, att samtliga häktade personer misstänkta för brott ägde rätt till offentlig försvarare. Biträdesförordnandet avsåg också rätt att biträda den tilltalade vid omedelbar fullföljd av samma talan (§ 1). Ett stadgande i riktning mot ett fullständigt obligatoriskt försvar infördes också. I 2 § fastslogs nämligen att, om rätten fann »med hänsyn till bristande förmåga hos den häktade att själv Jfr Ivar Afzelius’ anmärkning härom vid 1904 års riksdag. Jfr ovan s. 328. Jfr departementschefsuttalande härom 1913. NJA II 1916 Nr 2,2 s. 598 ff. — En direkt konsekvens av den militära rättegångslagen blev en tilläggsbestämmelse i 1906 års lag, av innehåll att om någon hölls häktad som misstänkt för brott, som hörde under domstols behandling, gällde angående rättegångsbiträde åt häktad, vad i den militära rättegångslagen var stadgat (§ 5). Lag om ändring i lagen 14.9.1906 den 23.10. 1914. SFS 1914: 330. Justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1917, s. 388. 1917 års riksdag. Lagutskottets utlåtande nr 3. FK protokoll nr 14 s. 48 f, AK protokoll nr 21 s. 68. Löfgren kunde hänvisa till aktuell rättsstatistik för åren 1913 och 1914, vilken utvisade att av totalantalet häktade, som var misstänkta för brott enligt strafflagen för år 1913, utgjorde 3.229 och för år 1914 2.762, så hade icke mer än 367 resp. 318 personer häktats för brott varå straffarbete icke kunnat följa. 373 375 377
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=