Den offentlige försvararen 331 lagändring 1907 av SL 14:22 (SFS 1907:44) hade dessutom straffminimumför sagda brott nedsatts från två år till ett år. Då brottet således icke var av den karaktär, som avsågs med 1906 års lag, avslogs hennes begäran. Justitieombudsmannen Berndt Hasselrot uppmärksammade riksdagen 1909 med detta konkreta exempel på en helt oavsiktlig följd av 1907 års strafflindring, och påyrkade ändring av 1906 års lag, så att envar, som hölls häktad som misstänkt för brott, på begäran härom skulle erhålla biträde.^®^ Han ansåg, att det i allmänhet icke var lämpligt att rubba en lag, som endast tillämpats under så kort tid som den här aktuella, men detta var »ett behjärtansvärt undantagsfall». Det kunde icke vara skäligt, att barnamörderskor skulle vara berövade rätten till biträde »hvars uppgift ju är att framdraga de omständigheter, som böra föra till åtnjutande af straffnedsättning Även utskottet medgav, att erfarenheterna av lagens tillämpning visat, att lagens begränsade omfattning icke hade »fyllt det med lagen afsedda ändamål.^®^ Åtskilliga häktade, som var i »stort behof af biträde i rättegången» kunde icke erhålla dylikt. Utskottet tillstyrkte därför en ändring av lagens 1 §. En så stor utsträckning av lagens tillämpningsområde, som JO föreslog, ansåg dock inte utskottets majoritet sig kunna godkänna. Det fanns varken behov av, eller kostnadsutrymme för, ett sådant generellt godkännande, ansåg man. Utskottet föll också tillbaka på det förslag rörande inrättande av en processkommission, som förelagts 1909 års riksdag, och vilken skulle få genomföra en total översyn av vår straffprocess. Denna översyn skulle medföra att jämväl den offentlige försvararens ställning skullekomma att bli föremål för ingåendeprövning.^®^ De »synnerligen tvingande skäl», som under så rådande förhållanden krävdes för en så omfattande reform, förelåg ej. Utskottet stannade därför för en formulering, att den, somhölls häktadsåsommisstänkt för brott, hvarå straffarbete efter lag följa kan, skulle erhålla denna förmån.®®® Två socialdemokratiska ledamöter från andra kammaren, borgmästaren i Stockholm Carl Lindhagen och folkparksföreståndaren i Ystad Fredrik Thorsson, reserverade sig mot utskottets hemställan. De hävdade, att justitieombudsmannens förslag var det principiellt riktiga och ansåg, att utskottets förslag var »att sila Justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1909 s. 163 f. 1909 års riksdag. 4 saml. 2 avd. Sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande nr 2. 1909 års riksdag. Skrivelse till K. Mt 16.3.1909. Bihang till riksd.prot. saml. 10 avd. 1 bd 1 nr 46. 366 innebar att de fall, som angavs i promulgationslagens 19 § 5 mom., och 19 § 6 mom. 1 st. 1 p. (»Misstankes någon att hafva begått brott, som ringare är än i 5 punkten sägs, men hvarå dock straffarbete efter lag följa kan; den må i häkte tagas. — —») Däremot skulle ej de häktade, som avsågs i 19 § 6 mom. 2 st. och 7 mom., dvs. de, som häktats för brott, varå endast fängelse eller böter kunde följa, omfattas av lagen. ». 3G3 364 365
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=