Kjell Å. Modéer tygelse, att, sedan framställning om stärkta garantier framkommit gång efter annan, man genom att afvisa dessa kraf skulle nära och underhålla ett sådant tvifvel och en sådan misstro. Detta bör ej ske. Det är därför jag anser utskottet hafva handlat klokt och i rättsvårdens intresse, då det sagt: vi skola gå till mötes detta kraf på garantier». Afzelius var emellertid helt nöjd med den undantagsregel, som utskottet föreslagit. Biträdesförordnande borde enligt honom endast aktualiseras, när den tilltalade var häktad för ett brott, som medförde särskilt svåra påföljder. Han menade dock att biträdesförordnandet skulle knytas till brottet, »när någon ställs under allmänt åtal för brott af denna beskaffenhet», i stället för till häktningsåtgärden. I sak innebar det icke någon ändring »ty för ett sådant brott skall alltid häktning äga rum».^^^ Första kammaren godkände utan votering det uppställda lagförslaget. I andra kammaren präglades debatten av resignation. Utskottets förslag innebar ju för kammarens vidkommande en reträtt i förhållande till det förslag, som den accepterade med acklamation 1904.^^“ Kammaren konstaterade, att den enda logik, som förelåg mellan motivet och förslaget, var om man betraktade frågan huvudsakligen ur kostnadssynpunkt och »ej i första hand såsom en humanitär fråga om hvad som är öfverensstämmande med billighet och rättvisa». Utskottets förslag var en halvmesyr, som för lång tid framåt skulle utgöra ett hinder för den fullständiga »och den enda riktiga» lösningen av frågan.^^^ Rådmannen Theodor Zetterstrand, som var vice ordförande i det sammansatta utskott, som framlagt förslaget, relaterade de ovan angivna motiven för sitt handlande. Resultatet förelåg nu. Första kammaren hade accepterat det aktuella förslaget. Beträffande den tekniska lösning, utskottet valt, att knyta lagens tillämpning till strafflagens promulgationsbestämmelser (§19 mom. 5), hävdade Zetterstrand, att utskottet förutsatt att lagbestämmelsen borde tolkas så liberalt att därunder i allmänhet borde rymmas alla brottmål, så snart straffarbete i två år ingår i latituden. Tolkades lagregeln så, täckte den de flesta förekommande fall. Mot Zetterstrands tolkning gick advokaten Erik Martin, nytillkommen liberal ledamot av kammaren. Han förklarade, att den allmänna juristuppfattningen rörande promulgationsbestämmelsen rörande häktning var en annan än den Zetterstrand angivit. Den bestämmelsen avsåg de grövre brottmålen, vid vilkas bestraffning icke ingick eller var avsedd någon lägre strafflatitud än två års straffarbete. Tolkades regeln i förhållande till regeln om obligatorisk häktning så, kom den aktuella reformen att 328 1906 års riksdag. FK protokoll bd 1 nr 23 s. 11. 1906 års riksdag. AK protokoll bd 1 nr 26 s. 50 ff. Skolföreståndaren Axel Julius Hagström, Härnösand, och vice häradshövdingen Jacob Timoteus Larsson, Lund. 1906 års riksdag. AK protokoll bd 1 nr 26 s. 52 ff. S49 350
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=