Den offentlige försvararen 327 borde ge den tilltalade en hjälp utöver den han får från domaren. Trygger antydde här dock en reformvilja somgick längre än utskottets. Han ifrågasatte, om man inte i just dessa mål skulle införa ett obligatoriskt försvar, dvs. ett formellt försvar förordnat, oavsett den tilltalade önskade detsamma eller ej. Han hoppades, att man i detta avseende »så småningom, när man nu en gång slagit in på den rätta vägen, skall taga steget fullt ut».347 Ivar Afzelius’ anförande var en skickligt upplagd plaidoyer för reformens genomförande. Han analyserade de argument som anförts vid den tidigare debatten i frågan. Han ansåg att utan en total ändring av rättegångsordningen kom icke den nu aktuella reformen till sin fulla rätt, eller: »fördelarne däraf blifva därförutan af underordnad betydelse». Han ville å andra sidan inte överskatta de kritiska synpunkter, som förekommit i den tidigare debatten, om dröjsmål och oreda i processen och om dålig balans mellan en okunnig åklagarekår och duperade biträden. Farhågan för att domarens känsla av att han skulle hålla på den tilltalade i fall av reformens genomförande skulle komma att slappas överensstämde inte med den svenske domarens traditioner. Afzelius var icke någon de partiella reformernas vän, men i det här fallet föll han till föga: »Det må vara, att olägenheterna ej böra öfverskattas, men gagnet är icke heller stort. Bäst att få en stor, en verklig reform. ; låtomoss vänta tills den kommer».^^® Fanns det då något behov av denna reform?, frågade Afzelius. Egentligen inte för den svenske domaren skötte även den tilltalades försvar, och han fullgjorde denna plikt, men debatten hade nu kommit att handla om något därutöver, nämligen frågan om rättsgaranti. Ingen var ofelbar. Parterna var hänvisade till förtroendet för domarens vilja och förmåga, men det kunde vara för litet. Det var därför icke något desavouerande för den svenska domarekåren, att man uppställde garantier. Afzelius hade fallit för denna rättsgarantiaspekt för att dels flera representanter för de mest »vittnesgilla i saken», de svenska underrättsdomarna, vid förra riksdagsdebatten understrukit behovet, och dels riksdagens egen justitieombudsman anfört samma argument till stöd för sin reform. »Ty det väsentligaste, det viktigaste vid all rättsskipning, det är ändock till sist, att rättsskipningen åtnjuter förtroende; särskilt gäller detta om brottmålsrättsskipningen. Om straffet skall göra sin behöriga verkan, måste dess befogenhet och dess behörighet vara höjda öfver tvifvel. Och det är min fullkomliga öfver1906 års riksdag. FK protokoll bd 1 nr 23 s. 6 ff. 1906 års riksdag. FK protokoll bd 1 nr 23 s. 9 ff. — Afzelius insåg att den stora processreformen skulle dröja: »För 25 år sedan drömde jag om att en sådan reform var nära förestående, jag hade en liflig känsla af det starka behofvet och trodde, att det nog skulle göra sig gällande. Det tror jag icke längre, jag ser det nu som någonting i fjärran; det är en så komplicerad och på så många områden ingripande uppgift.» 347 348
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=