Kjell Å. Modéer det förelåg en allmän positiv mening om förslaget inom utskottet, så kom detta att gå på den linje, som företrätts av en minoritet av utskottet 1904, nämligen att endast de häktade, som var misstänkta för brott varå kunde följa dödsstraff eller straffarbete, dock ej under två år, dvs. de brott varå följde obligatorisk häktning, skulle omfattas av lagen.^'*- För andrakammarledamöterna i utskottet innebar dock den föreslagna regeln, att de tvingades acceptera en mera restriktivt utformad paragraf än vad de godkänt i kammaren två år tidigare. Anledningen till denna reträtt var, att de träffade en kompromiss med de denna gång mera tillmötesgående ledamöterna från första kammaren.^'^^ Utskottet blev därigenom för första gången enigt om en reform i denna fråga; i övrigt fann utskottet nämligen ej anledning att göra ändring i förslaget.^'*^ En skrivelse från göteborgsavdelningen av Sveriges advokatsamfund till lagutskottet med hemställan omatt i lagförslaget skulle intagas en bestämmelse om, att den tilltalades önskemål vid val av försvarare skulle beaktas, lämnades utan avseende.®^® I första kammaren hade den allmänna stämningen svängt sedan 1904. De båda talare, som anmält sig, justitieråden, tidigare processrättsprofessorerna, Ernst Trygger och Ivar Afzelius, komatt tala för reformens genomförande. Trygger hade således ändrat uppfattning rörande denna reform. Hans anförande präglades dock mera av resignation än entusiastisk reformvilja. Trygger började med att göra en formell anmärkning mot JO:s förslag. Han ansåg nämligen inte, att JO:s framställning rörande ett av riksdagen avslaget förslag låg inomramen för hans laginitiativrätt. Visserligen utgjorde en formell bokstavstolkning av instruktionen icke något hinder för densamma, men Trygger ansåg, att JO:s uppgift i denna del var att framlägga förslag rörande brister i lagstiftningen, som riksdagen icke själv uppmärksammat. I sakfrågan anknöt Trygger i stor utsträckning till de kritiska synpunkter, han anfört ett par år tidigare, i synnerhet den i hans ögon negativa konsekvensen av reformen, som han ansåg skulle uppkomma, nämligen att domarens materiella försvar skulle upphöra. Men han insåg med utskottet, att vissa särskilda brottmål var så svåra och straffet så betydande, att man Härommera under 1904 ovan s. 322. Jfr Theodor Zetterstrands uppgift härom i AK. 1906 års riksdag. AK protokoll bd 1 nr 26 s. 56 f. Riksarkivet. Riksdagens arkiv. Statsutskottets protokoll 26.2.1906 § 3. 1906 års riksdag. 4 saml. 2 avd. Sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande nr 2, s. 15 ff. Holger Wiklund: Sveriges advokatsamfund 75 år. TSA 1962 s. 92. — Samma synpunkter anfördes därefter i AK av advokaten Erik Martin. AK protokoll bd 2 nr 43 s. 12. — Ang. avsaknaden av denna regel jfr även A. He.mming-Sjöberg i Förhandlingarna vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte i Stockholm 1928, Sthlm 1929 s. 48 f. 326 342 343 345 346
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=