Den offentlige försvararen 325 gå emellertid sin gilla gång fram till sin lösning, utan hinder utaf en längre eller kortare tids motstånd». Orden är justitieombudsmannen och justitieministern Ossian Bergers och fälldes av honom, när det av honom framlagda lagförslaget diskuterades i första kammaren 1904.^®'’ Det blev också justitieombudsmannen, nämligen den vid 1906 års riksdag verksamme Carl Leijonmarck, som på nytt kom att initiera frågan. Inom ramen för ombudsmannens laginiativrätt gjorde han i ämbetsberättelsen till 1906 års riksdag en »Framställning till Riksdagen rörande antagande af lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad».®'*® Leijonmarck stödde sig också i första hand på Ossian Bergers argument anförda till statsrådsprotokollet 1904, när han framhöll behovet av den aktuella reformen. Särskilt var det av vikt, att alla omständigheter, som var till förmån för den tilltalade, i processen framhölls och blev belysta. Om reformen genomfördes, kunde bl.a. undvikas att rannsakningarna drog ut på tiden, och att icke först efter klagomål i högre instans den oskyldige kunde undgå straff eller den skyldige få sin brottslighet riktigt bedömd. Ett viktigt argument till stöd för behovet av reformen fann JO i, att det flertal talare, som i första kammaren 1904 talat till förmån för förslaget, var underrättsdomare, som hade vitsordat reformens angelägenhet och vikt. Han var införstådd med, att reformen var en partiell åtgärd i ett större straffprocessuellt reformprogram, men han ansåg att de tidigare anförda betänkligheterna fick vägas mot fördelarna till dessas förmän. Det förslag, somJOlade framför riksdagen, överensstämdei huvudsakliga delar med 1904 års propositionstext. Med hänsyftning på utskottets utlåtande 1904 framhöll JO, att behovet av rättegångsbiträde var lika stort om den häktade är tilltalad för brott, som är belagt med straffarbete eller blott med fängelse. Kostnadsaspekten fick därför också enligt hans förmenande vika.®** Det sammansatta stats- och lagutskottet kom också denna gång att vara principiellt positivt till reformen. Reformen borde dock begränsas till de »fall, där behofvet af rättshjälp mest framträder, eller då den tilltalade var häktad». Den omständigheten, att det nu var justitieombudsmannen, som »1 kraft af sitt ämbete» påkallat riksdagens uppmärksamhet i frågan, ansåg utskottet väsentligt. JO:s verksamhet »torde hafva förskaffat honom särskild erfarenhet och insikt på detta område». Trots att 1904 års riksdag. FK protokoll bd 2 nr 43 s. 18. Justitieombudsmannens ämbetsberättelse afgifven vid lagtima riksmöte år 1906, Sthlm 1906, s. 91 ff. Lagförslag och motiv i ämbetsberättelsen s. 101 ff. 339 340
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=