RS 5

Rättshistoria —rättsvetenskap och historievetenskap 17 de inte undersökte möjligheten att den allmäneuropeiska lärda traditionen ledde till en »skrivbordsreception» där inhemsk kasuistik och auktoritativ doktrin blandades i en rikt facetterad mosaik. Med detta vill jag naturligtvis inte nedvärdera betydelsen av de tyska rättshistorikernas insatser inom den nordiska rättshistoriska forskningen. Varje forskargeneration är bunden till sin tidsmiljös metodologi. De tyska föregångarna gav en introducerande överblick över det nordiska regelmaterialet, som trots den dogmatiska tvångströjan kom att bli en oumbärlig hjälp för en senare inhemsk nordisk forskning, när den så småningom började utveckla egna tolkningsmetoder. Sensmoralen av denna erfarenhet är emellertid att de nordiska rättshistorikerna inte bara har att tacksamt taga emot metodologiska nyheter från kontinenten (anglosachsisk rättshistoria är som bekant en så speciell företeelse att den har begränsat intresse för oss) i förlitande på att de är framsteg. Det ligger så nära till hands för oss att göra det, därför att våra resurser är så små i förhållande till vad som kan sättas in där nere. Vi kommer därför ofta att ligga efter det nya ifråga ommetoder och resultat, som presteras i kontinentala forskningscentra, där åtskilliga var för sig disponerar över flera forskare, framför allt flera specialister, större lokaler samt bättre tillgångar ifråga om källmaterial och litteratur än vad som finns i något av de nordiska länderna. Om vi i Norden alltså bör eftersträva så nära kontakter med våra kollegor på kontinenten som möjligt, så måste vi å andra sidan själva vidmakthålla en egen tradition av metodologisk förnyelse, som sätter oss i stånd att tillvarataga utländska impulser till nyorientering med tillräckligt mått av kritisk självständighet. Förutsättningen härför är naturligtvis att vi kan skapa och upprätthålla en livlig inbördes metoddebatt. Härvid bör det tvärvetenskapliga samarbetet med allmänhistorikerna, särskilt de som från sina utgångspunkter arbetar med rättshistoriska uppgifter eller använder rättshistoriskt material, varav av särskilt värde. Tyvärr är det inte så väl beställt med de inbördes kontakterna; här som på så många andra forskningsområden gäller att alla talar om hur viktigt det är med tvärvetenskapligt samarbete, men få ägnar sig åt att i praktiken förverkliga det. Ingendera sidan kan heller svära sig fri från försummelser. Men det är ju aldrig för sent att börja med något som inte bara är nyttigt utan rentav nödvändigt. I ett sådant samarbete bör emellertid allmänhistorikerna inte underskatta behovet av rättsvetenskaplig utbildning. Eljest kommer de att få göra ledsamma erfarenheter i form av källtolkningar, som för dem vilse. Från tid till annan har allmänhistoriker försökt att vända upp och ned på mycket i vad som hittills inom den rättshistoriska forskningen anses vara någorlunda säkra forskningsresultat. Dylika ansträngningar är alltid

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=