Den offentlige försvararen 323 eljest stadigt hemvist eller yrke», kunde han under vissa omständigheter häktas. Då lagförslaget jämväl omfattade denna grupp av misstänkta framhöll landshövding Palmstierna »att ju sämre kvalitet, omdet uttrycket får användas, personen har, ju lättare kan han häktas och skall då erhålla rättegångsbiträde af kronan. Alltså, ju mindre de höra till de bofaste, ju lättare få de försvarare af kronan och blifva för kronan dyrbara».^^^ Den centrala frågan blev också i kammarens debatt den ackusatoriska processformens betydelse för reformens genomförande. Domarens centrala ställning i den svenska processen underströks på nytt. Av några talare framställdes domarkåren närmast panegyriskt. Ernst Trygger anförde denna falang och underströk att visserligen fanns det behov av förändring inom straffprocessen, men han kunde inte biträda det aktuella förslaget. »Ty man får icke bryta sönder hvad man har genom att sätta till något nytt, som förstör en del af det gamla, som är godt». De svenska inkvisitionsdomarna hade »med rätta» ansett »sig speciellt skyldiga att tillvarataga den tilltalades intresse». Detta materiella försvar skulle den tilltalade förlora, omreformen genomfördes.^^^ »Det kan ingen lag 1 världen hindra, att, när den tilltalade får en försvarsadvokat, så lägger domaren armarne i kors och låter advokaten sköta försvaret för den tilltalade. Har man därjämte en klen åklagare, blir det — domaren, som sköter åtalet och försvarsadvokaten försvaret. Har det då blifvit bättre för den tilltalade?» Häradshövdingen Carl Birger Hasselrot delade denna uppfattning. Balansen mellan parterna och domaren försköts. Domarens uppgift var att vara opartisk, att aldrig bilda sig en subjektiv uppfattning förrän mot slutet av målets handläggning. »Det är just styrkan hos våra domare, att de icke hafva några subjektiva uppfattningar, icke leda målet åt någondera hållet». Det var en heder för den svenska domarekåren, att den var känd för att opartiskt söka leta rätt på sanningen, framhöll Hasselrot.^^^ Det fanns emellertid i kammaren även en annan falang jurister som ställde sig tveksamma till den svenske domarens förträfflighet, och som även medgav att s.k. justitiemord hade begåtts i vårt land.^^^ Till dem hörde generaldirektören i fångvårdsstyrelsen Pehr Sigfrid Wieselgren som menade, att det inte var någon förolämpning mot den svenske domaren. Detta förslag, som endast blev föremål för diskussion i kammaren, skulle dock återkomma i ärendets vidare handläggning. Se 1906 års riksdag nedan. 1904 års riksdag. FK protokoll bd 2 nr 43 s. 30 f. 1904 års riksdag. FK protokoll bd 2 nr 43 s. 28 f. — Jfr annan uppfattning Eliel Löfgren: Klockorna i östervåla s. 59 ff. Ex.vis häradshövdingarna Gustaf Axel Berg, sedermera statsråd i den Lundebergska ministären 1905, S. A. A. Fledborg och Carl-David Theodor Uppström samt rådmannen Axel Gustaf Andersson. FK protokoll bd 2 nr 43 s. 20 och 25. 332 333 334 335
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=