Den offentlige försvararen 321 i huvudsak tillbaka på lagutskottets utlåtande vid behandlingen av den Staaffska motionen 1898. Utskottets argument hade inte kommit att sakna relevans blott av den omständigheten, att det här endast var fråga om ett utvidgat fakultativt försvar för den tilltalade. I realiteten skulle det nämligen bli ett obligatoriskt försvar. »I allmänhet torde nämligen en tilltalad sakna allt skäl att afvisa en rättshjälp, som från det allmännas sida bjudes honom — som i regeln ingenting kostar honom, eftersom han saknar medel att ersätta hvad af statsverket förskjutits — och som för honomkan medföra fördelar, men svårligen någon olägenhet». Justitierådet Lilienberg komi sitt votum att kompletteringsvis framhålla de svåra advokatetiska frågor, somskulleknytas till det offentliga försvaret, men framför allt rubbningen av domarens ställning i processen. Risken för att domaren vid rannsakningen skulle tvingas att gemensamt med åklagaren värja invändningarna från försvarets sida och att domaren skulle lägga ned sin »inqvirerande verksamhet och låta rannsakningen antaga en accusatorisk prägel», skulle verka »synnerligen menligt för rättsskipningen», ansåg Lilienberg. Berger lät dock icke H. D:s kritik hindra honom från att förelägga reformförslaget i proposition för 1904 års riksdag.^-- I statsrådet underströk Berger, att reformen endast var av processekonomisk karaktär. Genom den ändring, som skett av RB 15:1 år 1890, så innebar den nu aktuella reformen endast »ett tillfälle för den medellöse tilltalade att komma i åtnjutande af en förmån, som i princip redan är en hvar tillerkänd»; han ville förvandla »denna rättighet på papperet till en rättighet i verkligheten».^^^ Ej heller de befarade farhågorna för försvararnas inkompetens och bristen på tillgång till försvarare oroade honom. I södra och mellersta Sverige skulle med säkerhet juridiskt bildade försvarsadvokater kunna anskaffas, och, även om svårigheter i detta avseende skulle kunna uppstå i de nordliga delarna av landet, så innebar ej detta att icke problemet även där skulle kunna lösas tillfredsställande. 1902 års förslag föreslogs därför —med ett par tillägg riksdagen för godkännande.^^® 1904 års riksdag. Proposition nr 81. 1904 års riksdag. FK protokoll bd 4 nr 43 s. 18 ff. I en kompletterande 4 § av förslaget intogs förpliktelse för åklagare och målsägare att till statsverket återgälda de kostnader, som den offentlige försvararen åsamkat statsverket i de fall då åtal utan skäl blivit anställt, eller då den tilltalade ej blev dömd till ansvar i målet. Vidare intogs en hänvisning, i enlighet med H. D:s minoritets förslag, till 1901 års lagstiftning angående biträdesrätt i överrätt. I en anslutande proposition begärde också K. Mt att, vid bifall till denna, riksdagen skulle medge, att det å andra huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter, skulle utgå även den kostnad, som den föreslagna lagen skulle komma att drabba statsverket. 1904 års riksdag. Proposition nr 82. i proposition förelagt 324 322 323 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=