Kjell Å. Modéer svarande sätt få ett då av rätten förordnat biträde, förutsatt att en lämplig person fanns att tillgå.^^® Den omständigheten, att biträde ej kunde anskaffas, fick däremot ej utgöra något hinder mot rannsakningens företagande. Den nu aktualiserade lagstiftningen gällde endast den muntliga förhandlingen inför första domstol.^^’^ Det var således den tilltalade själv, som skulle påyrka biträde. Han skulle själv bedöma, när han hade behov av biträde. I konsekvens härmed skulle den tilltalade själv kunna avstå från ett dylikt biträde (§ 2). Däremot hade han då i princip ej rätt att begära något annat biträde förordnat.^^® Kostnaderna för reformens genomförande hade, som ovan visats, varit ett återkommande problem, när desamma förts på tal. Berger kunde inte redovisa någon tillförlitlig kostnadsprognos. De av det offentliga förordnade rättegångsbiträdena skulle dock av det allmänna erhålla skälig ersättning för sitt arbete, tidsspillan och kostnader för inställelse. Skälighetsbedömningen skulle göras av domstolen. Kostnaden var dock endast tänkt som ett förskotterande av allmänna medel. Den borde, som också StPO stadgade, betraktas som en utgift »af den särskilda beskaffenhet, att den bör i vissa fall (till) statsverket återgäldas af part, som medelbart eller omedelbart föranledt densamma».®*® Fångvårdsstyrelsen hade meddelat, att ca 3.000 personer årligen blivit lagförda för brott, som föregåtts av häktning. Många skulle dock ej komma att utnyttja denna lagliga rättighet. Dessutomkunde som regel förutsättas, att personer kunde förordnas, som var bosatta på eller i närheten av domstolens sammanträdesorter. Kostnadsfrågan borde, ansåg Berger, därför icke vara avskräckande. Vid den obligatoriska remissen av reformförslaget till H. D. bemöttes emellertid detsamma av konservativa argument. Endast två justitieråd ansåg sig med någon redaktionell ändring kunna tillstyrka förslaget.®®® Domstolens majoritet, som avstyrkte reformen,®®* föll i sin argumentation 320 Rätten förutsattes också förordna biträde om det av K.B. förordnade biträdet ej inställde sig. Förfarandet i överrätt var även efter 1901 års reform i princip skriftligt. Jfr ovan s. 314 f. »Såvida ej rätten fann honom ha giltig anledning att låta sig åtnöjas eller eljest pröfvar skäligt det tillstädja». Betr. detta förslag till överprövning av K.B.:s beslut, se nedan s. 322. 31» Vid frikännande dom, eller om det ådömda straffet »är påfallande ringa i förhållande till åtalets innebörd», skulle billighetshänsyn kräva, att man ej ålade en dylik förpliktelse. 32» M. Wilhelm Huss och Carl Edvard Cassel, som påpekade, att en kompletterande paragraf borde hänvisa till § 12 i promulgationsbestämmelserna till 1901 års lag (SFS 318 1901: 38). Just.råden Lindbäck, Wijkander, Petersson och Grefberg. — H. D. behandlade frågan den 26.10.1903. 1904 års riksdag. Proposition nr 81 s. 8. 321
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=