Den offentlige försvararen 315 person, som i det aktuella målet ville anföra besvär eller avgiva annan inlaga till högre rätt eller göra nådeansökan, ej saknade nödigt biträde.^^* I materiellt avseende innebar lagändringen endast en prolongering av äldre bestämmelser. Lagstiftarens intentioner var således fortfarande entydiga. Behov av regler rörande rätt till biträde i överrättsprocessen förelåg endast i vad avsåg upprättande av skriftliga handlingar i besvärs- och nådeärenden. 10.2. Förslag till militär straffprocessreform Under 1800-talets sista år bildade socialisten Hjalmar Branting, liberalen Adolf Hedin och Karl Staaff i andra kammarens praktiska arbete en enhetlig trojka. Staaff tog i riksdagsarbetet upp en teknik, som Hedin tidigare använt sig av, nämligen att återkomma med reformkrav, som icke fått tillräcklig anslutning för bifall vid första presentationen. Staaff återkom med flera av sina debutmotioner, däremot ej med den beträffande den offentlige försvararen. Frågan hölls dock aktuell både för Staaff och Hedin, men i ett annat sammanhang. De sista åren på 1800-talet var rättegången mot Dreyfus vid militärdomstolen i Rennes ett ständigt återkommande debattämne. Staaff intresserade sig särskilt för det militära inslaget i domstolen och »officerskårens kastmässiga anspråk och privilegier, bland annat att själv skipa rätt». Staaff umgicks med planer på att kräva en reform av den svenska straffoch processrättsliga militärlagstiftningen.^®^ Det blev dock Hedin, som påyrkade en revision av krigslagarna och de militärrättsliga processbestämmelserna vid 1901 års riksdag. I sin motion framhöll Hedin, hur »okunnighet i rättegångsformer, rädsla m.m. hindrat den åtalade att på egen hand lägga i dagen sin skuldfrihet».-^^ Det fanns, skrev han utan övrig jämförelse, behov av regler i den militära rättegångsordningen i vad avsåg den tilltalades försvar. Också Hedin kunde anföra Norge som ett föregångsland. I »Lov om Rettergangsmaaden i militaere Straffesager» av den 29.3. 1900, vilken lag trädde i kraft den 1.4.1900, stadgades rätt för den tilltalade att begagna sig av särskild försvarare. En offentlig försvarare skulle därjämte utses, när den tilltalade inte själv valt en dylik, eller om det Dvs. det brott, som föranlett häktningen. Förtydligande härom gjordes i propositionen 30.12.1900. Jfr NJA II 1901 Nr 5 s. 157. Lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken 14.6.1901. SFS 1901: 38, s. 30. Om förhållandet mellan Staaff och Hedin, se Leif Kihlberg: Folktribunen Adolf Hedin, Sthlm 1972, s. 180 f. Kihlberg: Karl Staaff, Bd 1, s. 182 f. 1901 års riksdag. AK motion nr 44. 292 290 291 202 293
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=