Erik Anners 16 entusiasm för de »rena nordgemanska» källorna kastade sig över det nordiska källmaterialet för att bygga upp en specifik germanskrättslig tradition, där folkvandringstidens leges barbarorum och de nordiska källorna behandlades som en enhet. Att mycket av dessa tidigare forskningsresultat numera övergivits eller korrigerats hindrar inte att det var från Tyskland vi i Norden fick lära oss den grundlighet i de textkritiska metoderna, somär förutsättningen för en riktig källtolkning. I ett annat hänseende ledde emellertid den tyska forskningen in på avvägar, som vi i Norden ännu inte helt lyckats taga oss ur. 1800-talet var som bekant inom den kontinentala, och särskilt då den tyska rättsvetenskapen, de stora systemens tid. Rätten skulle formas av rättsvetenskapen; dess stora uppgift var att bygga upp ett allomfattande, hierarkiskt och konformt system, där varje begrepp och varje regel hade sin logiskt bestämda plats. Aldrig har sedan glossatorernas tid de aristoteliska syllogismerna spelat en så stor roll för rättslivet. Mönstret och den ouppnåeliga förebilden var givetvis den romerska rätten, som pandektisterna med snart sagt passionerad iver satte på system—ehuruväl de historiskt mera insiktsfulla av dem måste erkänna att romarna aldrig hade utvecklat något sådant utan stannat vid tämliga grova dispositionsprinciper. Men det hjälpte inte, tidsandan krävde systematik, och man tröstade sig med att romarna måste ha haft ett systemtill grund för regelbildningen, fast de inte själva var medvetna om det. Vid försöken att skapa en bild av den germanska rättens utveckling behärskades de stora tyska germanisterna också av denna bindning till systematikens idévärld. Romarna hade system —alltså hade germanerna, som inte fick vara mindre högstående (nämligen på det rättsliga området), det också. Romarna hade en genomtänkt juridisk begreppsbildning, och det hade visat sig — trodde man — att de utformade rättsregler genom att draga logiska slutsatser ur dessa begrepp. Med denna metodologiska förutsättning blev det naturligt att pressa in den nordiska medeltidsrättens kasuistik i en på pandektisternas romanistiska systematik konstruerad Prokrustessäng. Vi fick t.ex. en »westnordisches» och en »altschwedisches» obligationsrätt, vi fick en flora av rättsinstitut, och sist men inte minst, den »nordgermanska» rätten utrustades med begreppsbildningar, utgörande motsvarigheter till de romerska och »sydgermanska», typ »Rechte Gewere»=legitima possessio. Den tanken slog sällan de tyska dogmatiskt arbetande rättshistorikerna att de nordiska tingsmenigheter och lagmän som man trodde utformat begreppen kanske tänkte i andra kategorier. Att dogmatikerna inte heller tillräckligt uppniärksammade det starka inflytandet från kanonisk och hanseatisk rätt på de nordiska källorna är med deras utgångspunkt naturligt, likaså att
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=