Den offentlige försvararen 313 Restadius nagelfor Staaffs exempel på ett onyanserat och närmast arHans argumentation blev ett levande exempel på, hur 284 rogant satt. Staaff ansåg domaremakten såg på den tilltalade i processen. Det behövdes inte, hävdade han, några advokater för att klargöra för de tilltalade, vilka rättsliga problem, som följde av brottmålsprocessen. Restadius skulle ej heller lägga sin röst för förslaget, så länge det icke gavs »betryggande garantier derför, att åklagaremagten gifves en sådan innebörd, som gör, att den kan stå upprätt gentemot den institution», som Staaff ville införa. Husberg var knappast mera nyanserad i sin bedömning. Han antydde dock ett viktigt, i den kommande debatten alltmer diskuterat, problem. Visst kunde angelägna personliga intressen stå på spel i en brottsmålsrättegång, men många gånger var problemen väl så viktiga på civilrättens område, och ville man ge ett rättskunnigt biträde i det förra fallet, varför då inte också i det andra? Hade man infört advokater på båda sidor i straffprocessen, så borde »vi väl med rätta kunna fordra detsamma inom civilprocessen» och då hade vi en fullt genomförd förhandlingsprincip. I förlängningen låg, som lagutskottet antydde, ett muntligt och omedelbart processförfarande. För dessa process-system hade emellertid Husberg icke några sympatier. Han åberopade Dreyfus-rättegången som ett aktuellt exempel, och ställde retoriskt frågan om den processformen var något att stå efter. Staaff var fullt medveten om, att hans motion icke skulle vinna kammarens bifall. Han var dock intresserad av att se, hur många av kammarens ledamöter, som kunde tänkas acceptera reformen. Vid den påföljande omröstningen röstade 115 för och 37 emot utskottets hemställan.^®^ En första kommentar till riksdagsbehandlingen av motionen komi dagspressen från vänsterhåll, från Hjalmar Brantings tidning Socialdemokraten, där Staaff mötte en välvillig inställning till sin aktion.^®® Den konservativa pressen däremot nöjde sig med att återge referat av notiskaraktär. Han anknöt bl.a. till vad Staaff anfört om »att rättsbildade advokater skulle erfordras vid tillämpningen af 20 kap. 1 § strafflagen, för att kunna skilja mellan stöld och snatteri. Jag hemställer till eder, mina herrar, som äro eller varit ledamöter af underrätter, om i tron att det behöfs rättsbildade biträden för att utröna, om en sak är värd 15 kr. eller 15 kr. och 1 öre. Det är väl en angelägenhet, som nämnden med sin erfarenhet mycket lätt kan afgöra». — 1898 års riksdag, AK protokoll Nr 38 s. 63 ff. 1898 års riksdag. AKprotokoll Nr 38 s. 68. »Motionärens försvar för sin motion, buret af modärn, äkta humanitär anda och belyst med träffande exempel ur en rik praktik, där ej heller Stockholms rådhusrätt saknades åhördes med spänd uppmärksamhet trots den sena timmen». Socialdemokraten 9.5. 1898. — Såväl D.N. som Stockholmstidningen innehöll dock endast referat av anförandena. 284 285 286
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=