Den offentlige försvararen 311 blir »ensidigt hjelplös inför det apparat, som sättes i rörelse för hans öfverbevisande och fällande.»^^^ Lagutskottet, som anfördes av den i lagstiftningsarbete aktive häradshövdingen i Ölands domsaga, Carl Birger Hasselrot, ställde sig emellertid reserverad till Staaffs motion.^^® Utskottet menade att teoretiskt sett så hade motionärens förslag fog för sig. »Det händer emellertid ofta, att rättsinstitut, hvilka för den teoretiska spekulationen synes bristfälliga, i sin tillämpning ganska väl motsvara sitt ändamål.» Visst kunde lagutskottet vitsorda, att den svenska rättegångsordningen på åtskilliga punkter kunde behöva ändras, men i den del motionären anfört fanns det dock icke något behov av reformer. Lagutskottet hittade sina grunder för ett avstyrkande av motionen i nya lagberedningens betänkande. Det stora problemet såg utskottet i advokaternas ställning i brottmålsprocessen, om reformen skulle genomföras. Även om motionären anfört advokaternas höga sociala ställning som intäkt för deras insatser, så visade erfarenheten från utlandets domstolar dock, att den tilltalades advokat många gånger »sätter en ära uti att bereda sin klient alla tänkbara fördelar och uti sin sträfvan härefter snarare anser såsom sin pligt än såsom en ohederlighet att fördölja sanningen, derest densamma skulle verka till skada för klientens intressen». Utskottet antog därför, att en lagstiftning i nu aktuellt avseende skulle komma att verka försvårande för att uppdaga den tilltalades brottslighet. Lagutskottet riktade också kritik mot förslaget som processuell delreform men på ett annat sätt än Staaff förutsatt. Reformen krävde en samtidig förändring »af vår svenska åklagarecorps». Staten kunde inte i sin brottmålsprocess nöja sig med en lägre kompetens hos sina åklagare än den, som staten krävde av den tilltalades rättsbildade biträde. Reformen skulle alltså ovillkorligen leda till ökade kompetensfordringar för länsmän och stadsfiskalstjänster och därmed till ökade utgifter för statsverket.-^" Fick vi rättskunniga parter, som förde talan i brottmålsprocessen, var steget inte långt till en ren förhandlingsprincip, och måhända också en anslutning till muntlig och omedelbar process. Även om motionärens reform kunde synas obetydlig, så ställde den i utsikt betydligt större genomgripande förändringar. Då »fördelarna af de vidtgående förändringar, demförslaget ställer i perspektiv, synes utskottet i hög grad tvifvelaktiga» avstyrktes motionen av ett enhälligt utskott.^^® Obligatoriskt rättsligt försvar i brottmål. D. N. 31.1.1898. 1898 års riksdag. Lagutskottets utlåtande nr 77. Staaff kom sedermera vid behandlingen av motionen i kammaren att understryka, att frågan rörande åklagareinstitutionens ställning naturligen också fick tagas upp av den föreslagna utredningen. —1898 års riksdag. AK protokoll nr 38, s. 67. Riksarkivet, Riksdagens arkiv. Lagutskottets protokoll 11.2.1898 § 4. 275 276 278
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=