Kjell å. Modéer vändningar rörande praktiska problem. Den ena, att det saknades rättsbildade sakförare för detta ändamål, bemötte han med att det fick bli den yrkade utredningens uppgift att lösa denna fråga. Personligen var han dock av den uppfattningen, att de redan befintliga sakförarna, såväl de (i advokatsamfundet) registrerade som de oregistrerade, totalt fyllde kvoten för behovet. En annan praktisk fråga var kostnaden. Även i denna del riktade Staaff pekpinnen mot Norge. Hade man där i årtionden klarat denna utgift, så borde väl även vårt land klara av den. De principiella invändningarna anknöt till de kritiska synpunkter, som redovisats i nya lagberedningens betänkande 1884. Det gällde till en början sakförarnas ställning i svenskt rättsliv. Staaff erinrade om den reaktion, som kommit i anledning av lagberedningens kritik av sakförarna. Det hade nu vuxit fram en advokatkader, som garanterade att, om ett rättsligt försvar av staten anordnades, denna uppgift skulle kunna lösas av »personer, hvilka genom sin allmänna hederlighet och omsorgen om sin sociala ställning och sitt yrkes anseende» skulle känna sig alldeles hindrade »att med uppsåt söka främja den oskyldiges friande på sanningens bekostnad En annan tänkbar principiell invändning, som Staaff bemötte, var att det obligatoriska försvaret endast hade sin plats i ett annat rättegångssystem. Det såg han som ett »qvasiprincipiellt» skäl. Det var i och för sig sant, skrev Staaff, »att sjelfva rättegångs/orwen gjorde försvarare nödvändig, der denna vore muntlig. Men derföre att den skriftliga rättegångsformen icke ovillkorligen fordrade försvarare, följde icke, att denne under ett skriftligt system vore mindre nödvändig för den materiella sanningens och rättvisans främjande». Skillnaden var bara att till och med själva yttre formen vid den muntliga processen svårligen kunde skötas utan bistånd av försvarare. Det krävdes därför ej ett ändrat rättegångsväsende för reformens genomförande. Tvärtom förklarade han, att han svårligen kunde föreställa sig någon reform inom det svenska rättsväsendet, »som å ena sidan skulle vara så egnad att i ett slag höja detsamma till en rättvisans fordringar mera motsvarande ståndpunkt» och å andra sidan lät sig genomföras som en delreform »utan rubbning af rådande processprinciper i öfrigt». Motionen bemöttes av pressen huvudsakligen genomnotisomnämnanden. Det fanns dock undantag. I Dagens Nyheter rubricerade man motionen som »en af de mest beaktansvärda» vid 1898 års riksdag. Tidningen menade, att motionären hade angripit en punkt i vår rättegångsordning »där denna allmänna bristfällighet och efterblifvenhet gentemot rättsmedvetandets utveckling träda mest i dagen», och hänvisade till justitieombudsmannens ämbetsberättelser, som kunde visa, hur avsaknaden av ett obligatoriskt försvar gjorde »sig kännbar i ett rättegångssystem, som väsentligen qvarstår på den inkvisitoriska ståndpunkten». Den tilltalade 310 ».
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=