Den offentlige försvararen 309 uppgift att »genom något af sina organ och på sin bekostnad» anvisa honom denna förmån. Ur samhällets synpunkt tjänade försvaret det höga syftet »att den oskyldige icke skall straffas och att den skyldige icke skall straffas mera än han förtjenar».^"^^ Obligatoriskt försvar skulle ej förekomma i alla brottmål —så var ej heller fallet i utlandets lagstiftningar —och han fann anledning att redan på detta stadium klargöra »att sådana mål pläga derifrån uteslutas, der allenast jemförelsevis ringa ansvar kan ifrågakomma». Staaff angav därefter de uppgifter, som han ansåg, att försvararen skulle fylla.^^'* Försvarsadvokaten hade till en början en allmän uppgift, »nemligen att efter måttet af sina bästa krafter bistå hufvudmannen med råd och dåd och att således —utan sanningens förvrängande —framdraga och förebringa allt, som kan tjena till dennes bästa». Samtidigt hade försvararen emellertid ett antal speciella uppgifter. Han skulle 1. Informera den tilltalade om processens gång och bevara åt honom alla laga rättegångsformer. Även om denna uppgift i första hand låg i domarens materiella försvar av den tilltalade, så krävde processen, att en part aktivt vårdade sig omden tilltalades förmåner; 2. Bidraga till utredningen av själva saken. Staaff hävdade, att det var en viktig uppgift för försvararen, dels att noga höra huvudmannen om alla de omständigheter, som han ansåg vara av betydelse, dels att biträda klienten med att »uppsöka och ordna» den bevisning, som erfordrades för att nå erforderlig fullständig utredning. Genom att försvararen, till skillnad från den häktade klienten, kunde sammanträffa med vittnen och sakkunniga, blev denna uppgift särskilt värdefull; 3. Informera den tilltalade om den materiella rättens innehåll, i första hand strafflagstiftningen, men även annan aktuell lagstiftning; 4. Plädera, d.v.s. framföra alla de omständigheter, som kan gagna den tilltalade och som var i dennes intresse. Var saken tvivelaktig, skulle försvararen framdraga alla de förmildrande omständigheter, som kunde bidraga till att straffet blev riktigt utmätt vid eventuellt fällande dom; 5. Vid fällande dom råda den tilltalade rörande hans möjligheter att genombesvär vinna framgång hos högre rätt. Staaff var, som han redan tidigare framhållit inför stockholmsadvokaterna, beredd på kritik och därför bemötte han i sin motion såväl de praktiska som principiella presumtiva invändningarna. Han tänkte sig två inJfr Staaffs redovisning av intrycken från norgeresan 1891, ovan s. 298. Uppgifterna överensstämde till stor del med dem, som Staaff redovisade i resebreven från Norge. Se ex.vis Rip, a.a., s. 48 ff. 273
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=