Kjell Å. Modéer advokatens uppgifter, men även för sitt eget ställningstagande, kom Staaff i en längre artikel i Dagens Nyheter att redovisa sin inställning.-^® Hans ställningstagande i detta egendomliga och ytterlighetsbetonade rättsfall hoppades han skulle framkalla »en glimt af upplysning i den svenska allmänhetens i sanning förvirrade begrepp om anklagades rättigheter och samhällets plikter mot dem». Staaffs inlägg kom samtidigt med att svensk press rapporterade om reaktionen i Frankrike på Zolas och Clemenceaus upprop för upprättelse för Dreyfus.^^^ Blott en dryg vecka senare höll stockholmsadvokaterna sin ovan relaterade diskussion om advokaterna och brottmålen,^"- och den 28 januari undertecknade Staaff sin motion till andra kammaren. Staaffs motion innehöll inte något konkret lagförslag utan endast en principiell hemställan om, att riksdagen hos K Mt skulle anhålla om en fullständig utredning av frågan om obligatoriskt, på statens bekostnad anordnat, rättsligt försvar för tilltalade i brottmål, om möjligheten och förutsättningarna för införande av sådant försvar även hos oss, om den utsträckning som försvaret borde göras obligatoriskt, samt vilka kostnader institutionens genomförande skulle medföra, samt slutligen att K. Mt skulle utarbeta förslag till lag i ärendet. Motionen, som var mycket välskriven, visar, att den från Staaffs sida var väl förberedd. Inledningsvis framhöll han, att en av huvuduppgifterna »i nyare tidens straffprocess» hade blivit att på ett verksamt sätt skydda den anklagades rätt. Av alla de åtgärder, man i detta syfte vidtagit, var det måhända viktigaste uttrycket »det i de flesta kulturländer sedan länge införda så kallade obligatoriska försvaret i brottmål». För Staaff var ett införande av ett offentligt försvar en socialpolitisk reformuppgift. Detta program låg redan i definitionen av begreppet obligatoriskt försvar. Den anklagade skulle »ehvad han är rik eller fattig» äga rätt att biträdas av en kompetent försvarsadvokat. Kunde den anklagade ej, eller ville han ej själv skaffa sig sådan, så var det samhällets 308 D. N. 3.1.1898. »Men då hon som hvarje för brott anklagad person efter min bästa öfvertygelse har rättighet att fordra af samhället, som genom sina myndigheter beröfvar henne friheten och beskyller henne för brott, att också saken blir ordentligt och allsidigt utredd, så att icke blott hvad som kan tala till hennes nackdel utan ock hvad som kan tala till hennes fördel framkommer, och får sin fulla belysning och då en sådan utredning sedermera är omöjlig utan medverkan af mig, som känner målet och förstår i alla händelser vida bättre än den tilltalade —hvad som deri bör göras, har det för mig framstått såsom en pligt att ånyo framträda såsom fröken Fägerskiölds juridiska ombud». »Men sjelfva kärnpunkten i min uppfattning ligger just deri, att äfven den, som med rätt eller orätt förverkat alla sympatier, bör ega i behåll sina anspråk på rättvisa i fullaste mening». Se ex.vis D. N. 24.11., 2.12., 8.12.1897, 10.1.1898, Kihlberg, a.a., s. 181 ff. Se ovan kap. 8 s. 303 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=