Kjell Å. Modéer tänkbart att fastslå i vilka fall rättsligt försvar skulle tillämpas, annat än genomvissa i lagen uppställda principer, somskulle formas efter det straff, som lagligen kan följa på ett visst brott. Några alternativa lösningar fanns ej. Redan på denna tidpunkt förklarade Staaff inför sina kollegor, att han såg sin motion som en »försöksballong». Han hade inga förhoppningar om att den skulle vinna riksdagens bifall, men en sådan motion skulle väckas riksdag efter riksdag för att »så småningomarbeta sig fram».^®^ Erik Martin fick som ordförande balansera och sedermera sammanfatta debatten. Han tillhörde den progressiva falangen inom avdelningen och han redovisade som sin uppfattning, att brottmålen kanske var det högsta i advokatens verksamhet, det är ju också viktigare att »rädda lif, ära och anseende än att rädda penningpungen». — »Vi måste ha denna uppfattning» krävde Martin. Å andra sidan medgav han att advokaten måste ta hänsyn till de förhållanden, som skilde brottmålen från civilmålen. I de civila målen förelåg ett underlag för bedömande av vad som verkligen är sant. Man har skriftliga bevis och inlagor att stödja sig på »och kommer lättare till det juridiska elementet och ifrån bevisningselementet». Därför var det viktigt, att samfundets ledamöter i brottmålen ådagalade en »synnerlig och större noggrannhet än vid civila mål» och från början noga undersökte »huru sanningen ställer sig». »Man kan ej blott lita på partens uppgifter, utan måste fordra bevisning och pröfva denna. Lättsinne i behandling af dylika fall kan medföra stor skada för advokaten». Däremot gick han emot det av Cronholm påyrkade uttalandet till förmån för Staaffs motion, till vilket yrkande Staaff också anslutit sig. Frågan om det obligatoriska försvaret borde behandlas för sig själv, språkade dock någon form av uttalande från avdelningens sida. Styrelsen fick i uppgift att med biträde av sekreteraren Tjerneld framkomma med ett förslag. Staaff accepterade denna uppläggning under förutsättning att förslaget kunde utarbetas under första halvåret 1898, så att avdelningen i god tid före advokatsamfundets allmänna sammanträde i maj skulle kunna antaga uttalandet och samtidigt utvärdera Staaffs motion. Frågan synes dock ha runnit ut i sanden. Det finns inga noteringar i denna fråga i de tryckta förhandlingsprotokollen från samfundets årsmöte i Stockholm den 18.5.1898. Sammanfattningsvis kan fastslås, att stockholmsavdelningen var intresserad av en förändrad attityd till advokaternas befattning med brottmålen. Det var emellertid inte bara fråga om en attitydförändring. Den kunde inte advokaterna själva göra så mycket åt; här förespråkades i 28» A.a., s. 19 f. »Jag vill, att ett uttalande skall åstadkommas i syfte att bereda dem, som vilja föra brottmål, ett så beskaffadt skydd, att vi göra oss med dem solidariska om blott nödig försiktighet af dem iakttages». A.a., s. 20. 306 Martin före- 264 264
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=