Den offentlige försvararen 305 fordran skall ställa sig till disposition i brottmålsadvokatur. Skulle emellertid äfven utan lagförändring någon upplyst domare på grund af stadgandet i RB 15:9 ålägga en advokat att i brottmål hjelpa en fattig part, fins för en sådan advokat intet som helst skäl att undandraga sig såvida han ej vill uppgifva yrket». På dem, som inte ville åtaga sig dylika uppdrag, borde man i vart fall kunna ställa anspråk, att de »ej genom tanklösa omdömen» skulle ge »näring åt en föråldrad och missriktad opinion», utan i stället motarbeta densamma genomsakliga uttalanden. Diskussionen, som följde, visade en delad uppfattning bland ledamöterna omförsvararen—advokaten. Denna diskussion, som fortsatte vid avdelningens nästa sammanträde den 10.2.1898^^2 skulle i första hand taga upp frågan »Huru böra advokaterna förhålla sig till brottmålen?» Den fick dock slagsida — till stor del beroende på det stöd, som man ville ge Staaffs riksdagsmotion om obligatoriskt biträde i brottmål — och frågan kom av vissa talare att inriktas mot sistnämnda problematik. Det fanns en grupp advokater anförda av Henrik Santesson och Erik Sparre, som hävdade, att advokaten vid val av uppdrag skulle använda samma grunder i brottmål som i civilmål. »Advokaten måste noga sofra brottmålen», hävdade Santesson. Andra advokater framhöll, hur de blivit klandrade av kollegor och allmänhet för att de biträtt tilltalade. Advokaten Axel Cronholm, som själv var förespråkare för en attitydförändring, sade i debatten, att han i början av sin praktik erfor att det icke kunde »falla någon hederlig jurist in att försvara en tilltalad». Advokaterna kunde bli misskrediterade: De civila klienterna fruktade att bli »förbiandade med skälmar och kanaljer» (Sparre). Den andra gruppen, som företräddes av den Staaffska falangen, försökte styra in debatten på frågan om det offentliga försvaret. Ernst Uddenberg underströk, att specialister på brottmål kunde inte uppkomma, så länge staten förhöll sig likgiltig till försvarareinstitutionen. Också avdelningens ordförande, Erik Martin, framhöll med exempel ur aktuell brottmålspraktik behovet av, att en var tilltalad borde ha en försvarare. I Axel Cronholms yrkande på åtgärder för en attitydförändring låg ett yrkande om, att advokatsamfundet skulle göra ett uttalande, som skulle kunna vara ett stöd för den Staaffska motionen. Staaff pläderade själv för sin sak i debatten. Först sedan reformen om det obligatoriska biträdet genomförts, skulle försvarareuppgiften bli en samhällsplikt för advokaten. Först då skulle också attitydförändringen hos allmänheten komma. Till skillnad från de talare, som förespråkat att vissa typer av brottslingar (ex.vis yrkestjuvar) ej var i behov av biträde, anförde Staaff, att det inte var A.a., s. 15 ff. 20
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=