Kjell Å. Modéer för att kunna se målet ur den tilltalades synpunkt. Men Tjerneld företrädde samtidigt en rättspolitisk reformlinje och framhöll å andra sidan att »vår rättegångsordning måste reformeras för att komma i jemnhöjd med tidens krav». Det förelåg ett trängande behov av ett införande av en »accusatorisk, genomförd muntlig, omedelbar och i alla instanser offentlig straffprocess». Först då, menade Tjerneld, »är det, som Sveriges advokater skola officiellt framträda och öfvertaga det värf, som kollegorna rundt om i utlandet länge betraktat såsom en hufvudsaklig gren af advokatverksamheten, nemligen uppträdandet som försvarare i brottmål», och han ansåg, något provocerande, det vara »alldeles naturligt, att en advokat, som har en tidsenlig uppfattning af rättsskipningen, icke gerna kan undandraga sig befattning med brottmålen».-®® Reformpolitiken skulle understödjas genomatt advokaterna uppmanades att åtaga sig försvarareskap. Detta var en viktig väg. Därigenom gjordes det klart för lagstiftaren, att en försvarare hade en uppgift även i vårt land, och — inte minst — att lagstiftaren kunde räkna med att advokaterna skulle övertaga denna uppgift. En anledning till att den svenska allmänheten såg med oblida ögon på försvararen i brottmål var, att den inte kunde se skillnaden i begreppen anklagad och brottslig. Tjerneld betonade, att det var lagstiftningens fel. I de gällande lagbestämmelserna låg en fara för att misstron mot ett dåligt biträde skulle generaliseras till hela institutionen. Det krävdes goda försvarare, av vilka man skulle kräva en formell juridisk kompetens och en viss grad av auktoritet gentemot åklagare och domstol. På slutet av 1890-talet hade ett flertal av de organiserade advokaterna kommit att aktivt ställa upp somförsvarare i brottmålsprocesser. Exempelvis hade ju Karl Staaff kraftigt engagerat sig i dylika processer och var just kring nyåret 1898 engagerad i den av pressen observerade processen mot Helga Fägerskiöld.^®® Men advokaternas åtagande av försvarareuppgifter kunde inte bara grundas på idealitet och politisk principfasthet. Det fanns också en ekonomisk sida. Man kunde icke begära av en advokat, att han enbart för sin övertygelses skull skulle offra tid och möda på sin försvarareuppgift, samtidigt som staten, som hade att »i första hand tillse att den goda rätten fördes till seger», förhöll sig likgiltig till försvararens uppgifter. Bland de advokater i Stockholm, som agerade som »fattigadvokat», var Karl Staaff. Åtskilliga klienter fick på akten påskriften »befrias från avgift».-®h — Tjerneld framhöll i sitt anförande, att man trots allt inte kunde »uppställa som en oeftergiflig fordran att envar advokat vid an259 A.a., s. 10 f. Se härom nedan kap. 9, s. 307 f. Leif Kihlberg, a.a., s. 142. 304 260 261
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=