Rättshistoria —rättsvetenskap och historievetenskap 15 början av 1970-talet. Än så länge har detta samarbete, eller snarare dessa kontakter, inte givit upphov till mera än enstaka impulser och en bredare, mindre nationalistiskt sluten syn på rättshistorien som forskningsområde. Det gemensamma nordiska institutet för rättshistoria, som sedan 1976 börjat förbereda en verksamhet, numera med en fast bas i Stockholm i form av egna forskarlokaler och ett utmärkt bibliotek, ger emellertid anledning till förhoppningar om snabbare utveckling av det nordiska samarbetet på detta område. Institutet kan även tänkas på längre sikt få betydelse för ett förbättrat samarbete mellan de nordiska rättshistorikerna och deras kollegor på kontinenten. Hur viktigt detta är för en krets av småstater, där man var för sig inte har råd att hålla sig med mera än någon eller några lärostolar i ämnet, visar redan en summarisk historiografisk överblick över rättshistoriens utveckling i de nordiska länderna. I dessa liksom annorstädes är rättshistorien en yngre syster till den allmänhistoriska forskning, som under 1800-talets förra del etablerades i Mellan- och Västeuropa. Med den då framträdande källkritiska historievetenskapen som förebild utvecklades en forskning dels i den romerska rättens historia, dels i de olika nationalstaternas egna rättshistoriska utvecklingslinjer. Intresset för romersk rättshistoria var självklart, särskilt i Tyskland, där den romerska rätten upplevde en ny renässans såsom gällande rätt. Som del av de europeiska nationalstaternas strävanden att utveckla en specifik kulturtradition blev det också naturligt att se tillbaka på det egna landets rättshistoria. För de nordiska ländernas del blev de egna medeltida landskaps-, lands- och stadslagarna en rik källa att ösa ur. Upptäckten (ty så upplevdes det) av intressanta lagverk, som både till språk och juridisk-teknisk nivå var märkliga bevis på rättsskapande förmåga blev något av en nationell inspiration. Med så mycket större stolthet såg vi svenskar på Upplandslagen, norrmännen på Gulatingslagen, danskarna på Jyske Lov och islänningarna på Grågås, vilka man uppfattade som ett unikt germanskträttsligt material. Nationalstoltheten blev inte mindre av att de nordiska länderna redan på 1200- och 1300-talen nådde fram till att utforma rikslagstiftningar (eller att i Danmarks fall tillämpa Jyske Lov som rikslag), vilka hade få motsvarigheter i de andra europeiska länderna. 1800-talet var ju en period då man på den europeiska kontinenten hade en tendens att värdera ett lands rättskulturella nivå efter existensen av och kvaliteten hos nationella kodifikationer av rikslagstiftningens karaktär. Den rättshistoriskt viktigaste insats, som de nordiska forskarna själva gjorde, förblev emellertid själva källutgåvorna av medeltidslagarna. Resurserna räckte sedan inte till mycket mera än »laghistoriska översikter». Det var heller inte lätt att tävla med de tyska lärdomsbjässar, som i sin
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=