Den offentlige försvararen 303 lands östra domsaga i Sala, och i dessa framställt häradshövdingen H. Helmertz som ett prototypexempel på en inkvisitionsdomare »under ett för avskrivning moget rättegångssystem».^^® Åklagarens uppgifter handlades av domaren. »Åklagaren —en vanlig länsman —vad begrep han!» En anmälan från en advokat »med moderna idéer» att biträda den häktade i rättegången uppfattades av domaren som en personlig förolämpning. Det fanns därför av naturliga skäl icke bland huvudparten av advokaterna någon större entusiasm för brottmålen. Från tiden före tillkomsten av Sveriges advokatsamfund 1887 kan ett exempel nämnas. Vice häradshövdingarna Knut Friman och Algot Carlander, som år 1874 etablerade advokatverksamhet i Göteborg, bestämde sig »för att endast undantagsvis och i nödfall ombesörja rättegångar, i vilka kriminella ansvarsyrkanden ifrågakomma». Advokatsamfundet komicke under dess första verksamhetsdecenium att agera varken för ett höjande av brottmålsadvokaternas anseende eller för införandet av ett offentligt försvar i brottmål. Däremot togs dessa frågor upp på lokal nivå. Bland ledamöterna i samfundets stockholmsavdelning fanns under 1890-talet och 1900-talets första decenniumett flertal liberala och reformvänliga advokater, ex.vis Erik Martin, Karl Staaff, Eliel Löfgren och John Tjerneld. I januari 1898, några veckor innan Karl Staaff i riksdagen väckte sin motion om offentligt biträde till häktad, tog Stockholmsavdelningen upp en diskussion kring frågan »Huru böra advokaterna förhålla sig till brottmålen?» Vid ett sammanträde på restaurang Riche den 13.1.1898 satte John Tjerneld i ett inledningsanförande in försvararens roll i brottsmålsprocessen i ett större och mera allmänt perspektiv. Mot bakgrund av den inkvisitoriska processformen var det, enligt Tjerneld, ej ägnat att förvåna, att allmänheten kommit att missuppfatta försvararens uppgifter i processen till den grad, att den närmast i denna verksamhet såg »något mot samhällsordningen fiendtligt». Tjerneld underströk å ena sidan, att det inte gick att gå bakomargumentet, att vi fortfarande hade en inkvisitorisk process. De ackusatoriska momenten i brottmålsprocessen medförde dock att det förelåg möjlighet att anlita försvarare. Även materiellt behövs det en försvarare i processen Eliel Löfgren, a.a., s. 59 f. Bo Björck: Advokatverksamhet för hundra år sedan. TSA 1974, s. 406. Om dessa se: Eliel Löfgren: Erik Martin 11/5 1856—24/10 1921. SvJT 1921 s. 377 ff. — Olof Kinberg, Emil HENRiQues: Eliel Löfgren, SvJT 1940 s. 401 ff. Sv. män och kvinnor, Bd 5, Stockholm 1949, s. 162 f. —Leif Kihlberg: Karl Staaff. Del 1., s. 137 ff. —Sven Themptander: John Tjerneld, TSA 1935, s. 38 f. Sv. män och kvinnor, Bd 7, Sthlm 1954, s. 564. Huru böra advokaterna förhålla sig till brottmålen? öfverläggningar inom Sveriges advokatsamfunds Stockholmsafdelning. Sthlm 1898, s. 6. 256 257 258 255 256 258
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=