Kjell å. Modéer allmänhetens tilltro till dess opartiskhet. En afpressad bekännelse är icke heller lika mycket värd somen fullt frivillig I sin fortsatta verksamhet som advokat i Stockholm kom Karl Staaff att i stor utsträckning koncentrera sig på ett tillvaratagande av den anklagades rätt till försvar och för honom blev denna rätt en rättspolitisk fråga. Hösten 1894 ville han i föredragets form testa sina synpunkter och han framställde till den av honom 1882 grundade studentföreningen Verdandi i Uppsala en propå om att »vid en sammankomst af enskild natur och utan tidningsreferat» redovisa sina tankar härom.-®” Han ville i första hand söka entusiasmera en publik, som tillhörde »den icke juridiskt bildade allmänheten» för saken, men detta föredrag kom även att gå unga jurister till hjärtat. En av dem var Eliel Löfgren, senare reformvänlig advokat och justitieminister. Samtidigt som Staaff således politiskt förberedde en aktion rörande försvararereformen, vilken han framlade i riksdagen 1898,-®- kom han, måhända just som en följd av sitt politiska engagemang, att fokusera en av brottmålsförsvararens principiella svagheter, nämligen beroendet av huvudmannen, och risken för att den tilltalade duperade sin försvarare. Staaff var personligen »svagare i psykologien än i logiken» -®® och han erhöll, i synnerhet i konservativ press, ett skamfilat rykte efter ett missriktat engagemang i ett par uppmärksammade brottmålsprocesser, i vilka han uppenbarligen blev förd bakom ljuset av sina klienter.^®^ Därigenom blev Staaff själv offer för den moraliska förkastelsedom, som —som ovan visats — i århundraden hade drabbat brottmålsadvokaterna i vårt land. Det finns därför anledning att undersöka i vilken utsträckning det nyetablerade advokatsamfundet kom att engagera sig för att höja brottmålsadvokaternas anseende och kräva offentligt försvar för den tilltalade. 302 ». 251 8. Advokaternas inställning till reformkraven Som framkommit bland såväl lagkommitténs som nya lagberedningens motiv för reformer rörande det formella försvaret i brottmål, fanns det en negativ attityd till de sakförare, som befattade sig med denna typ av processer. Eliel Löfgren har redovisat sina tingsminnen från VästmänKihlberg, a.a., s. 151. Löfgren vill dock datera sammanträdet till 1893. Eliel Löfgren: Klockorna i östervåla, Sthlm 1934, s. 238. Se härom nedan kap. 9, s. 307 ff. Kihlberg, a.a., s. 156. Det dreagerska menedsmålet, Kihlberg, a.a., s. 155 ff, och den taubeska giftmordsaffären med Helga Fägerskiöld som tilltalad. Yngve Lyttkens: Mordet på Broxvik, Sthlm 1948, Kihlberg, a.a., s. 159 ff, Eliel Löfgren, a.a., s. 239. 250 252 253
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=