Den offentlige försvararen 301 årsskiftet 1892—1893. Våren 1893 kom han att i Dagens Nyheter publicera några artiklar under rubriken »Rättegången i brottmål», där han inledningsvis tog upp de ackusatoriska och inkvisitoriska principerna till diskussion. Det blev en analys, som ställde de svenska reformplanerna i nya lagberedningens konception i relation till utländska processformer,-^^ men som samtidigt visade på den gällande processformens brister.^^® I en följande artikel utvecklade han sina synpunkter till förmån för den ackusatoriska principen,-^^ och här framförde Staaff för första gången direkt ett krav på, att samhället måste garantera den tilltalade ett offentligt försvar. I en partsprocess får den tilltalade möjlighet att sörja för sitt försvar så att han blev likställd med åklagaren i vad avsåg möjligheten att utföra sin talan. »Men till detta ändamål måste den anklagade, så vidt han ej sjelf vill skaffa sig en försvarare, som af domstolen godkännes, på det allmännas bekostnad erhålla en sådan». I vår undersökningsprocess hade den anklagade endast en »skenbar försvarsrätt». Så länge som det icke ålåg parterna att anskaffa det material, på vilket domstolen skulle fälla avgörandet, fanns det ej heller någon förpliktelse från det allmännas sida att sätta en försvarare vid den anklagades sida. »Följden blir att derest denne har råd och lägenhet att sörja för sitt försvar, må han göra det. I annat fall får han umbära sådant». Den lagstiftning, som vilade på undersökningsprincipens grund, behövde därför ej heller »inrymma några bestämmelser om den anklagades frihet till enskild rådföring med sin möjligen befintlige advokat eller öfver hufvud några föreskrifter, som afse att garantera den anklagade möjlighet att på ett effektivt sätt begagna de försvarsmedel, somhan kan ega». Domarens oerhörda övermakt gentemot den anklagade i inkvisitionsprocessen blev förnedrande för båda parter. Undersökningsdomarens förhör med den tilltalade var omöjligt i en partsprocess. »Hvad som säkert förloras, ja, man kan väl säga hvad som af inqvisitionsprocessen medvetet offras, är omsorgen om domstolens värdighet och om den utanför stående Rättegången i brottmål. Två principer. D. N. 15.2.1893. »Den svenska brottmålsprocessen medgifver icke den anklagade en parts rättigheter så långt som detta låter sig göra, den vårdar sig icke om den anklagades försvar i den utsträckning, som detta kan ske och annanstädes verkligen sker, den lemnar icke möjlighet till en fullkomlig opartisk ställning för domaren». D. N. 15.2.1893. Rättegången i brottmål. Humanitetens eller inhumanitetens herravälde. D. N. 16.2.1893. — I två fortsatta artiklar tog Staaff upp ett annat reformkrav i straffprocessen, nämligen muntlighetsprincipen. I dessa artiklar krävde han ett avskaffande av den skriftliga processen med dess långsamma formalismoch förordade i stället muntligheten, som gav förfarandet ett naturligt förlopp. »Vittnena få obehindrat berätta hvad de veta, åklagaren samt den anklagade och hans försvarare få obehindrat utveckla hvar sin talan». Rättegången i brottmål. Muntlighetsgrundsatsen. D. N. 12.4.1893. — Muntlighetens vigtigaste konseqvenser. D. N. 18.4.1893. 249
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=