Kjell Å, Modéer inkvisitionssystemet. Processen hade då pågått i sex veckor inför rådhusrätten i Stockholm och det var enligt ledarskribenten ovisst, när den skulle kunna avslutas. Han skyllde inte på de agerande i processen utan det rådande inkvisitionssystemet i svensk brottmålsprocess. Den svenske brottmålsdomaren hade en nära nog omöjlig uppgift: »Samtidigt med att han med all makt fullföljer sin främsta uppgift nämligen att framtvinga bekännelse, skall han leda och ordna hela förhandlingen, alt emellanåt öfvertaga rollen både af offentlig åklagare och af offentlig försvarare och under alt detta bibehålla den lugna öfverblick öfver det hela och det oförvillade omdöme, som är nödvändigt för den, som skall uttala sitt domslut». 300 245 Denna konflikt verkade i hög grad menligt på vår brottmålsprocess, ansåg ledarskribenten. Enda möjligheten att lösa problemet var att också i vårt land »liksomalla kulturländer i öfrigt redan gjort införa den kontradiktoriska principen med åklagare och offentliga försvarare, öfver vilkas kamp i striden för rätten domaren fäller sitt utslag». Infördes juridiskt utbildade offentliga försvarare, förhindrades också möjligheten av att den tilltalade »till sist, utpinad samt andligt och fysiskt uttröttad av de långvariga förhören, tog på sig en brottslighet, som icke förefinnes, eller erkänner den vara större, än den i själva verket var». Det var nu en mycket ojämn kamp, som utspelades i domstolarna. »Å ena sidan en åklagad, fullkomligt obevandrad i de juridiska formerna, vanligen obildad, bortkommen och förvirrad, kämpande en kamp kanske på lif eller död; å andra sidan en öfverlägsen kall och obeveklig formalism, hvars mål är att tillintetgöra alt hvad han till sitt försvar anföra». I en fortsatt ledarartikel några veckor senare tog tidningen upp samma tema och visade med en schematisk systematik på vilka alternativ det fanns till vårt inkvisitionssystem. Ett alternativ var jurydomstolen. En polemisk artikel i Nya dagligt allehanda hade som exempel på modern process anfört det av »aktade äldre domare» förkastade franska systemet. Det fanns bättre exempel. »Men det är så ovanligt att svenska jurister öfver hufvud besöka utlandets domsalar, att man väl ej får begära för 246 mycket». Ledarens huvudtes var: »Inkvisitionssystemets former måste avskaffas. I den gällande processen var den tilltalade det yppersta bevismedlet mot sig själv. Varför då inte avtvinga detta bevismedel det bästa möjliga resultat? Men den motsatta, alt mera det europeiska rättegångsväsendet genomsyrande principen lyder: den anklagade är part». Karl Staaff kom att på nytt ge sig i kast med de processuella reformfrågorna, sedan han återvänt till Stockholm som nyetablerad advokat vid En illustration till vårt rättegångssystem. Aftonbladet den 17.11.1891. Inkvisitionssystemet och dess brister. Aftonbladet 19.12.1891. — Leif Kihlberg, a.a., s. 132, vill tillägga Karl Staaff författarskapet till denna ledare.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=