Den offentlige försvararen 297 örstorp vid 1890 års riksdag om rätt för den tilltalade att —utan domarens prövning —ha nödigt biträde i rättegången.^-® Motionären åberopade sig på de reformer rörande försvaret i brottmål, som genomförts av »de större kulturfolken» under 1800-talet. Även om »med hänsyn till vissa faktiska förhållanden i vårt land», vilken mening motionären icke delade, det var »förenadt med oöfverstigliga svårigheter» att följa dessa föredömen, så fordrade dock »en sann humanitet», att domaren i underrätten inte längre fick »ega den godtyckliga och okontrollerade magten att kunna förbjuda en anklagad rätt att åtnjuta hjelp af ett af honomsjelf anskaffadt rättegångsbiträde». Han fann det stötande för rättskänslan, att domstolarna hade en heterogen praxis rörande tillämpningen av lagbestämmelsen vid rannsakningar med personer tilltalade för samma slag av brott, och att lagregeln användes som en klasslag; anklagade ur »de s.k. bättre klasserna» fick »nästan allmänt» rätt att begagna sig av biträden, medan de »ur de lägre klasserna i regeln der få hjelpa sig sjelfva». Motionären menade, att man ej kunde invänta en förändrad domstolspraxis utan skulle genomföra en lagändring. Lagutskottet ansåg, att den gällande rättsregeln visserligen ej medfört några för rättssäkerheten menliga följder, men medgav att motionärens ändringsyrkande stod »i öfverensstämmelse med de grundsatser, hvilka i nyare tider gjort sig gällande inom processlagstiftningen». Även om nya lagberedningen hade knutit biträdesfrågan till reformförslaget rörande sakförareverksamheten, ansåg utskottet att frågan borde få en separat lösning. Risken för att den tilltalade valde ett biträde, som försvårade utredningen, ansåg utskottet motverkas av domstolens möjlighet att ej godkänna ett för uppgiften olämpligt biträde. Lagutskottet föreslog därför, att den föreslagna lagändringen skulle få följande redaktionella utformning: »Åslundar han (d.v.s. den tilltalade) hjelp i rättegången, då tillåtes honom fullmäktig med sig hafva».^^® Utskottets hemställan godkändes utan debatt i kamrarna,^^^ och lagändringen utfärdades senare samma år.^^^ Reformen var okontroversiell. Den låg helt i linje med lagberedningens egna förslag. Men det utbildades en opinion bland dem, som ville gå längre. Den, som från början kom att anföra oppositionen mot avsaknaden av ett offentligt försvar för den tilltalade i lagberedningarnas förslag, var vice häradshövdingen Karl Staaff. Han intresserade sig aktivt för den norska processreformen och gjorde första halvåret 1891 en sedan länge planerad studieresa till Norge. Det folkliga engagemanget i rättsvården 1890 års riksdag. AK motion nr 52. 1890 års riksdag. Lagutskottets utlåtande nr 45. 1890 års riksdag FK protokoll Bd 3 Nr 28 s. 2. AK protokoll Bd 3 Nr 32 s. 41. Även Fl. D. lämnade förslaget utan anmärkning. NJA II 1890 Nr 6 s. 62. Lag den 12.12.1890 ang. ändrad lydelse av RB 15: 1. SFS 1890: 67. 229 230 231 232
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=