Kjell Å. Modéer von Holstein också i Jönköping aktualiserat frågan samma år. Skulle advokattvång införas i överrätterna, måste »Armenrecht»-regler också intagas i vår lagstiftning.^-^ Beredningen var dock i denna fråga mycket splittrad, och ledamöterna var egentligen endast eniga om, att fattigrätten måste ha en begränsning. Staten skulle icke understödja parts processlystnad, om han »saknar allt skäl för sin talan eller föredrager — rättegång framför en billig uppgörelse igodo». Fattigrätten skulle, utöver rättegångsavgifter, omfatta rättskunnigt bistånd och möjlighet att få erforderlig bevisning i målet förebragt. Det innebar, att part i överrättsprocessen skulle få kostnaden för sakföraren, hans tidsspillan och arbete, ävensom för vittnen och sakkunniga ersatta av allmänna medel. Prövningen av behovet av rättshjälp föreslogs ske av domstolen, som också skulle verkställa »erforderlig kontroll mot missbruk». Oppositionen var stor mot förslaget. Den vid samma tid i tullfrågan aktive protektionisten Erik Gustaf Boström ansåg ej, att något behov av reformen förelåg,^-® och en stor minoritet inom beredningen avstyrkte förslaget om fattigrätt i den del det gick utöver befrielse från rättegångsavgifter.^^® En allmän anmärkning, som riktade sig mot förstärkta lagberedningens förslag, var, att det — liksom tidigare nya lagberedningen — alldeles otillräckligt ägnat uppmärksamhet åt straffprocessen.^^^ 296 224 7. Keaktion och opposition Även om lagberedningarnas förslag till rättegångsordning resulterade i vissa detaljreformer,^^® kom dessa ej att avse frågan om rättegångsbiträde i brottmål. En reaktion mot det föråldrade regelsystemet kom emellertid också i denna fråga; den kan närmast sättas i samband med den nya norska jurylagen, sombörjade tillämpas 1890. Till en början motionerade den skånske lantbrukaren Jöns Andersson i Det gällande rättsbudet RB 15:9 var, som ovan angivits, obsolet. övriga regler återfanns i författningarna ang. stämpelavgiften och expeditionslösen. — Staél von Holstein: Omrättegångsreformen s. 54. FLB s. 103 ff. Han ansåg, då beredningens förslag icke till någon del förpliktade part att anlita biträde, att den processledande verksamhet, som rättens ordförande (alltfort) skulle utöva i såväl överrätt som H. D., var tillräcklig för att trygga parts rätt. FLB s. 182. De hävdade, att förslaget innebar en högst väsentlig olägenhet »inte bara för det allmänna utan också för enskilda medborgare, om inte full kontroll mot missbruk kunde åstadkommas.» Sådan kontroll förelåg ej enligt reservanternas mening. — FLB s. 182. Stael von Holstein: Omrättegångsreformen s. 54. Montan: Reformarbetet s. 86 ff. 224 226
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=