295 Den offentlige försvararen Av de yttranden, som inkom i anledning av den allmänna remiss, som principbetänkandet erhöll, skall här uppmärksammas ett, vilket närmast bör uppfattas som ett nödrop från de djupa leden. Det var fångpredikanten, predikanten vid centralfängelset och kronohäktet på Norrmalm samt vid Stockholms läns cellfängelse, fil. dr Johan August Anneli, som inkom med skriftliga erinringar mot nya lagberedningens förslag om inrättande av ett advokatstånd. Han hävdade, att denna reform borde inskränkas till brottmålen, och angav åtskilliga skäl för att tilltalad skulle erhålla rätt till rättegångsbiträde.-^® Erinringarna överlämnades till förstärkta lagberedningen, men lämnades utan avseende. Det är vidare att notera, att under den tid, som förstärkta lagberedningen arbetade, utarbetades, presenterades och antogs den norska straffprocesslagen. Den svenska beredningen lät sig dock icke till någon del påverkas av denna reform i unionslandet. Beträffande rättshjälpen åt häktad, som ju i den norska jurylagen fick en utpräglat radikal utformning, komlagberedningen tvärtomatt förorda en restriktivitet i jämförelse med nya lagberedningens förslag. Häktad skulle endast efter ansökan erhålla biträdeshjälp, om »uppehåll med rannsakningen icke deraf föranledes», och beträffande kostnaderna för biträdeshjälpen föreslogs ett stadgande om, att biträdesersättning, som utgick ur allmänna medel, skulle återgäldas av den tilltalade, om han fälldes i saken.^^® Hade nya lagberedningens förslag icke innehållit några väsentliga reformer, så var således förstärkta lagberedningens förslag än mer återhållsamt. En reformfråga av betydelse för försvararefrågan hade dock väckts, och det var frågan om rättshjälp åt obemedlad. Det var dock ingen tillfällighet, att denna på kontinenten sedan länge uppmärksammade fråga aktualiserades av förstärkta lagberedningen. I Göteborg hade redan 1873 stadsfullmäktige —efter förslag från GHT:s namnkunnige redaktör Sven Adolf Hedlund — tillsatt en fattigsakförare, med uppgift att biträda mindre bemedlade i rättsliga frågor. Efter Göteborgs exempel tillsattes i Stockholm år 1884 två fattigsakförare med motsvarande uppgifter. Vice häradshövdingen Emil Wolff i Göteborg hade vidare i en skrift 1885 givit ytterligare uppmärksamhet kring frågan.-^^ Som ovan nämnts, hade Stael 221 sakförare senare skulle finna ohållbara eller som ledde till den häktades skada, vilket skulle förfela rättshjälpen. FLB s. 158 f. Montan: Reformarbetet s. 53. — Om Anneli, se: J. A. Westerlund—J. A. Setterdahl: Linköpings stifts herdaminne. Del 3, Linköping 1919, s. 614 f. 22" FLB s. 102 f. P. Hinschius: (Art.) Armeneid. Encyclopedic der Rechtswissenschaft (Hrsg. von Franz von Floltzendorff) Del 2. Rechtslexikon Bd 1, Leipzig 1870, s. 72 med där angiven litt. Emil Wolff: Om rättshjälp för obemedlade med särskild hänsyn till förlikningsnämndens i Göteborg verksamhet, Göteborg 1885.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=